Trädgårdsmästaren

Ett par dagar hos pappa och hans fru. En sak som är säker då är att man aldrig går därifrån hungrig. God mat. Mycket mat. Och det är alltid så väldigt fint upplagt när pappas frus kreativitet kommer fram även när man ska äta. Och eftersom man äter även med ögonen så är det en ren fröjd att få mat hos de två.

Men sen tog lugnet slut. Efter lunch tog pappa fram sitt utskrivna excellark och berättade att det var dags att utse Årets Trädgårdsmästare i hans trädgård. Sagt och gjort. Att bli trädgårdsmästare handlade inte om vem som krattade finast, eller plockade flest kottar visade det sig. Det handlade visst om helt andra saker.

För egen del startade jag hela projektet urstarkt. Kände att jag liksom hade det i mig. Det började med att alla skulle lösa varsin gåta. Och den löste jag först av alla. Här behövde en del andra lite längre tid på sig.

Att den här lille krabaten har legat i min mage en gång tiden, typ för 25 år sedan, känns ju en smula overkligt ändå.

Efter gåtan var det fotbolls – slalom på tid. Jag fick börja eftersom jag var snabbast med gåtan. Gick också rätt hyfsat. Om jag får säga det själv. Hade ändå en skaplig idealtid som de andra hade att rätta sig efter.

Det var sen det började gå lite åt skogen. Eller lite och lite förresten. Ganska mycket åt skogen. Träffa kungen på ett kubbspel är tydligen skitsvårt. Att man ska behöva 14 pinnar på sig är ju helt förkastligt. Den bästa här hade endast två kast. Ja, ni hör ju. Att lägga sig nära en liten kula med en tung boll är visst också en utmaning. För då ska man mäta centimeter och grejer.

Men äventyrskrocket! Det är roligt! Och det är mina barndomssomrar det. Som vi spelade äventyrskrocket i olika variationer och svårhetsgrad när jag var liten och vi spenderade våra somrar i leksand. Vi gick in först när kloten inte längre syntes i sommarkvällarna. Eller när myggen var mer aggressiva än vi själva. Vilka minnen!

Och ni ser ju glädjen. Glädjen över att få krocka bort sin pappa så långt åt fanders man bara kan. Det tog en bra stund innan alla deltagare ens hade kommit igenom första bågen. Så kan man säga ändå.

Sen fick man leta lite frisbee. Bland tomatplantor. För att kasta en frisbee i blåst och med en ond axel, ja då hamnar man där. Bland tomaterna. Tur att pappa kom till sin dotters undsättning. Hoppas Maggans tomater klarade sig utan några större blessyrer.

Jag blev verkligen inte årets Trädgårdsmästare. Inte ens i närheten faktiskt. Men jag var med. Hade roligt. Och då är man ju en vinnare ändå. Oavsett känner jag.

All kärlek ❤️

Försökt hjälpa en kompis

I veckan skulle en kompis ringa till sin vårdcentral för att prata om sina eventuella klimakteriebesvär. Hon önskade att jag satt med och hade mig bredvid sig på högtalartelefon tillsammans med sjuksköterskan på vårdcentralen.

Hon berättade för sköterskan att hon var intresserad av bioidentiska hormoner och frågade om de skriver ut sådana. Vänta ett tag, sa sköterskan, jag ska konsultera våran läkare.

Och det blev tyst i luren. Tiden gick. Efter ett bra tag började min vän undra vad de egentligen höll på med.

Lugn bara, svarade jag. De ska bara googla först.

Till slut kom sköterskan tillbaka och berättade att hon hade pratat med sin läkare och sa även att ingen av de visste vad det här var för någonting. Och sa att de hade behövt googla för att överhuvud taget veta vad vi pratade om.

Tittade på min kompis och log.

Sköterskan rekommenderade min vän att ringa till stans enda gynekolog och då sa jag att den gynekologen inte skriver ut Utrogestan 100mg Pga att dessa kräver licens och att även om hon kan göra det, så väljer hon att inte göra detta. Punkt.

Aha, sa sköterskan och sen ställde denna sköterska så många frågor angående dessa bioidentiska hormoner och jag svarade så gott jag bara kunde om skillnaden på bland annat gestagen och Utrogestan.

Så funkar kvinnovården alltså. Vi som patienter får helt enkelt läsa på för att sedan berätta för våra utbildade sjuksköterskor och läkare vad bioidentiska hormoner är. Och att vi som kvinnor har all rätt i världen att få dessa utskrivna. Med eller utan licens.

Min kompis fick iallafall en bokad telefontid med sin läkare nästa vecka. Och då ska de prata mer om det här.

Och med det samtalet tillsammans med det här samtalet så har hon kommit bra mycket längre än vad jag nånsin kom hos min vårdcentral, där min läkare visade absolut noll intresse för det jag pratade om. Och nästan bara hånlog åt mig när jag ville att om inte han kunde hjälpa mig, så kunde han väl ändå skicka mig till Kvinnokliniken här i stan med orden att ”de kommer bara skicka tillbaka remissen med vändande post”. Vilket de gjorde samma vecka. Och sen var hans engagemang slut. Nu är jag ännu mera påläst och hade jag haft honom framför mig nu, med den kunskap och erfarenhet jag besitter i dagsläget, hade det kanske slutat annorlunda. Men vad vet jag? Nu orkar jag inte kriga med honom längre.

Så olika är det alltså. Det hänger otroligt mycket på vem man träffar som kvinna. Om den man träffar är nyfiken, intresserad och villig att hjälpa till. Och så behöver man dessutom själv vara väldigt påläst.

Nu önskar jag verkligen all lycka till, till min vän i sin fortsatta jakt på den hjälp hon önskar och har rätt till 👊🏻

All kärlek ❤️

Vad gör era ungdomar denna kväll

För ett par år sedan gick vår yngste son ut nian. Inför den avslutningen och inför den då kommande hösten med ”nollning” på gymnasiet, bjöd polisen in till ett föräldramöte ang Alkohol och drog-problematik.

Av 200 inbjudna föräldrar var vi enbart 40 vuxna som dök upp denna väldigt viktiga kväll. Men va?? På riktigt?

Polisen som stod på scenen den kvällen blev så besviken. Han var så arg. Han kunde inte för sitt liv begripa hur föräldrar kunde vara så ointresserade eller naiva inför, av vad deras ungdomar gör och var deras ungdomar rör sig.

Jag är här för deras egna barns skull. Vi finns för ungdomarna. Men var är deras föräldrar? Var är de?

Man vill kanske tro att man vet vad ens egen unge gör. Och i många fall är det absolut kanske så. Men även om man litar på sin egen unge så kan faktiskt allt hända. När nyfikenheten börjar att ta över rädslan för det okända så gäller det som förälder att finnas där. Vara den där starka sargen som ungdomen kan studsa emot när det krockar. För det kommer det att göra. På olika sätt, för olika familjer.

Man behöver visa intresse för vad de gör. Ställa frågor. Vara nyfiken. Sitta på sängkanten. Fråga vad de ska göra. Var de ska vara. Vilka de ska vara med. Vi vuxna behöver visa oss. Vi behöver finnas där våra 15 åringar finns. Vi behöver visa att vi finns för dem. Herregud, vad jobbig man är. Och man ska vara det. För det är så det är. Att faktiskt vara förälder.

I den här texten kommer jag att blanda orden ”barn” och ”ungdom”. För det är så det också är. En 15-16 åring är både barn. Och ungdom.

Den här perioden i livet är en oerhört påfrestande tid. För båda parter. Både för förälder och ungdom. Jag vet det. Det är rent ut sagt skitjobbigt emellanåt. Men man får så väldigt mycket tillbaka. Jag lovar.

För man är ute och kvälls- och nattvandrar och rör sig på stan så ser man så mycket. Man ser och man lär sig hur ungdomarnas verklighet ser ut. Man har något att återkoppla till barnen med och ungdomarna ser att vuxna bryr sig. Ibland kanske man får ringa efter någons förälder, ibland kan det vara så att polisen har hunnit före. Och då körs inte barnet hem, utan då körs barnet till barnakuten och då kopplas socialtjänsten in. Vare sig man vill eller inte. Ibland kanske man får hjälpa till att skaffa fram lite vatten. Ibland kanske man bara går runt. Kollar. Snackar. För att finnas där. Och under ”nollningen” lär man sig att ta med en jättestor handduk för ungdomen att sitta på i bilen på vägen hem Pga ketchup/ägg/allt möjligt- skitiga kläder.

Vissa nätter när klockan har börjat närma sig omkring 01.30 och man har sagt att det är ok att gå ”på den där festen”, med villkor att man som vuxen hämtar. Då kan det komma ett sms med en fråga är det ok att xx och xx att åka med?

Och aldrig att man har sagt nej till det. Bilen har alltid varit full med ungdomar och natt-taxin har kört runt i samhället. Ibland har bilen varit överfull och skulle polisen ha stoppat bilen då hade man sagt att man aldrig skulle lämna den ungdomen helt ensam.

Det bästa med att finnas där barnen är att man lär känna kompisarna. För när de börjar gymnasiet har man verkligen ingen aning. Man lär sig vilka de är. Man snackar under bilresan. Man tjötar och man skrattar tillsammans. Man blir lite mer tjenis med sin ungdoms kompisar. Men ser hur läget är. De berättar ofta med glädje om hur deras upplevelse från kvällen har varit. Eller om det har hänt nåt annat.

Och sen – när bilen äntligen parkerar på sin egen garageuppfart, få höra – tack för skjutsen morsan!

Då vet man varför man vänder på dygnet för sitt barns skull.

All kärlek ❤️

Låt en kvinna leva

Det tar aldrig slut.

Vaknade denna morgon till nyheterna om att kvinnan som ramlade ner från ett fönster/balkong här i stan igårkväll, har avlidit av de skador hon ådrog sig i detta fall. Det har även framkommit att en man nu sitter häktad för mord på denna kvinna. Alltså har kvinnan inte ramlat ut. Hon har blivit knuffad, puttad, utkastad eller blivit utslängd från detta fönster/balkong. En man har således tagit sig rätten att bestämma att för denna kvinna var livet slut.

Jag läser även denna, annars så soliga lördag, att en socialdemokrat avgår från sitt uppdrag i sitt parti med omedelbar verkan. På grund av att han from nu ingår i utredningar angående sexköp.

Dessutom läser jag att en högt uppsatt VD nu sitter åtalad för köp av sex.

Och så läser jag även denna lördag att ordföranden över SKR, Sveriges kommuner och regioner, avgår med omedelbar verkan från sitt uppdrag både inom moderaterna och SKR. På grund av att även han ingår i en utredning vad gäller just sexköp. Mannen som alltså sitter på en otrolig makt där han styr och ställer över förutsättningarna i kvinnodominerade yrken i hela Sverige ingår nu i utredning om att han har köpt övergrepp. Men va?

Jag kan inte förstå. Jag kan verkligen inte förstå. Hur kommer det sig att var tionde (!) man i Sverige känner att de har rätt att köpa sig ett övergrepp av en fattig, utsatt kvinna? Hur är det möjligt? Vad är det som gör att dessa män väljer att utsätta både sig själv och kvinnan för detta? Det är ju inte heller sällan de har jobb, fru och familj där hemma. Vad är det som gör att de riskerar allt detta? Vad fick dessa män för lite, eller för mycket av, när de var små? Jag kan verkligen inte begripa.

För ett par kvällar sen stod jag i kön på en av våra lokala pizzerior i byn. När jag stod där i kön lät jag blicken gå ut över de som satt där vid borden och åt.

Då plötsligt såg jag denna överarm på en av gästerna. Jag kunde inte låta bli. Jag drogs dit. Jag drogs till hennes överarm och fram till bordet där hon satt med två herrar i sitt sällskap. Och jag sa att jag bara älskade hennes tatuering. Hon log och tackade.

Då frågade jag om jag fick ta en bild på den. Absolut, gör det, svarade hon.

Vi tittade på varandra. Kände på något sätt en samhörighet. Jag tog en bild. Jag tackade så mycket och sa jag känner att den passar så väldigt bra just nu! Får jag använda den här bilden?

Jag vet, sa hon tillbaka. Använd den hur mycket du vill!

Låt för fan en kvinna leva!

All kärlek ❤️

Tryggare kan ingen vara

Jag är ett vuxet barn. Ett vuxet barn som numera har två egna vuxna barn.

Ibland får jag suga på den karamellen lite. Att jag har två vuxna barn. Som jag är mamma till.

Livet som tvåbarnsmorsa är och har varit det absolut bästa som har hänt mig. Det bästa och samtidigt det absolut svåraste jag nånsin gjort.

Nu när grabbarna är vuxna kan jag se på dem ibland och bara fundera – hur i hela friden gick det till? Är det verkligen jag som är mamma till de här fina och vackra själarna? De som har lärt mig så oerhört mycket om livet och gjort mig till den rikaste människan i världen. Tänk att de just nu står mitt i sina egna liv och att det som var förr, numera är deras barndom. En barndom som jag har en högst stor del av.

Och den känslan är rätt så påtaglig faktiskt. Tänk att jag har varit med och format två själars barndom.

Under den här tiden, när jag var hemma och gjorde så gott jag kunde medan jag kreerade deras barndom, finns det en person som hela tiden fanns där.

Min mamma.

För det är ta mig sjutton en utmaning att vara förälder. Det kan man inte skoja bort. Föräldrarskapet har verkligen inte kommit gratis. Utan det är och har varit ett ständigt lärande. Från dag ett och det fortsätter nog under hela livet. Det finns absolut saker jag skulle ha gjort annorlunda ( förlåt grabbar) om jag hade haft den kunskap och den erfarenhet jag har idag. Men då. På den tiden hade jag inte det. Då var jag en ca 32 årig tvåbarnsmorsa som gjorde mitt allra, allra bästa utifrån min egen förmåga. Det enda jag hade överflöd av var kärlek. Och den gödslade jag över grabbarna.

Min mamma. Hon har funnits där. Lyssnande. Trygg. Hon har lyssnat på min oro, och har tagit mig på allvar. Hon har stöttat mig utan att nånsin döma. Hon har sett mig kämpa, hon har hört mina tårar och hon har fått mig att känna att jag duger som mamma.

För det är jag så oändligt tacksam 🙏❤️🙏 och från ditt vuxna barn – jag älskar dig! Stort grattis på mors dag!

All kärlek ❤️

Ja vad säger man egentligen denna måndagskväll

Nu ska visst tjejer få börja tackla varandra när de spelar hockey. Det har de inte fått göra tidigare. Det kan man tycka vad man vill om såklart. Att de inte har fått göra det innan. Damer behöver även spela med galler på sina hjälmar. Det kan man också tycka vad man vill om. Killar, seniorer, behöver inte ha det. Men vilka är det som skulle behöva ha galler, egentligen kan man undra? För vilka är det som slår pucken hårdast, om den skulle hamna rakt i ansiktet? Men jaja. Det visar kanske vilka som är smartast ändå.

Nu ska iallafall damer få börja tacklas. Och det är lite det jag funderar på. Inte på själva tacklandet. Utan på det här fenomenet med att faktiskt vara tjej och kvinna i denna värld.

För att vi kvinnor ska så att säga ”räknas” med så förväntas vi att bli mer som männen. Mannen är den så kallade normen att gå efter. Mannen ses således mer som det ”rätta” sättet att vara på.

Vi kvinnor ska ta för oss mer, höras mer, ta mer plats. Vi ska förändra oss. Bli hårdare. Tuffare. Högljuddare. ”Ta det som en man” till exempel. Då kanske vi duger. Om vi har tur. Men vi tjänar inte lika mycket pengar hur ”manliga” vi än försöker att bli.

Men varför är det så? Varför ska vi kvinnor alltid sträva efter, eller behöva, att bli som männen? Vad är det för strävansmål egentligen? Vad skulle hända om det vore tvärtom? Tänk om männen en dag skulle få för sig att sträva efter att bli lite mer som kvinnan istället. Kanske lyssna lite mer. Lära sig att hantera känslor. Släppa fram sin lite mer mjuka sida. För nånstans finns den ju. Vara en förebild för både sina döttrar och sina söner, och visa att man kan både gråta och prata om känslor. Och vara stark samtidigt dessutom.

Och samtidigt som jag funderar över det här så kommer ofattbara nyheter från andra sidan Atlanten. Där pratas det nu, år 2022, om att slopa abortätten för kvinnan. Mannen får gärna släppa sin säd i kvinnan på det sätt han behagar, och göra en kvinna gravid. Sen behöver inte han ta mera ansvar. Om han inte önskar det. Men kvinnan, hon ska inte få bestämma över sin egen kropp. Nej minsann. Det ska andra göra åt henne. Men. Det enda de kan förbjuda är dock de säkra aborterna. Aborter kommer kvinnor alltid att utföra, under osäkra former och med fara då för kvinnans eget liv istället.

Flickor som har utmaningar under sin barndom får oftast inte sin eventuella npf diagnos förrän i tonåren eller som vuxen. Därför att riktlinjer och kriterier är uppgjorda efter pojkars beteende och sätt att vara på. På flickor syns och känns det helt enkelt på annat sätt. Och forskning är enbart gjord på pojkar. Därav är behandling, stöd och hjälp utformad så att det ska passa pojkar. Sååå många flickors liv blir lidande på grund av detta. Med krånglig skolgång och psykisk ohälsa i olika former som följd. ( säger absolut inte att alla pojkar får rätt hjälp heller, absolut inte, långt därifrån. Men de har större chans till hjälp eftersom de oftast syns mest ).

Och så läser jag i tidningen om att shiamuslimska imamer i Sverige, som får bidrag från svenska staten, utför tidsbegränsade äktenskap där mannen har all rätt i världen att göra vad han vill med kvinnan under den tiden. En timme. Eller ett par veckor. Sen tack och hej. Skattefinansierat koppleri kan man säga, där både du och jag är med och betalar.

Och varje dag läser jag i tidningen om män som dödar kvinnor. Det tar liksom aldrig slut.

Män som tar sig rätten att bestämma över kvinnors liv.

🤷‍♀️

En tankeställare till alla vuxna som vet med sig att klaga på domaren i sina barns matcher

En liten tankeställare så här i uppstarten av en hel del serier nu på våren. Framförallt tänker jag på de serier där barn spelar. Och där det framförallt är barn som dömer.

Det var en gång en pojklagsmatch i fotboll. Kanske pojkar i åtta årsåldern i två av alla klubbar som finns. Och en 13-14 årig pojke som dömde. Den här 13-14 åriga pojken hade just gått en enkel domarkurs och förväntades from nu ta alla beslut om vad som händer på den här fotbollsplanen.

Matchen började. Bollen flög hit och dit och spelare sprang fram och tillbaka. Alla gjorde sitt bästa och domaren blåste i sin pipa när han tyckte att det var dags.

Vid linjen stod närmast anhöriga i form av föräldrar och syskon. Allt eftersom tiden gick så började klagomålen komma från sidan. Föräldrar klagade på domaren så det stod härliga till. Snart var i princip allt som denna stackars pojke gjorde helt fel.

En av papporna som stod på sidan frågade en av de klagande papporna – vilken kille är din?

Jo, men nummer 5 var hans, svarade han stolt. Han är ju riktigt usel! Springer fel och kan inte passa. Han är så himla dålig. Men va, vad säger du, sa pappan chockad. Så kan du väl inte säga!! Varför kan jag inte det? Du har klagat på min son hela matchen? Nej, det har jag inte gjort, vilken nummer har han?

Min är domaren, svarade denna pappa lugnt.

All kärlek ❤️

Kvinnor som vill hjälpa varandra

Vilket engagemang! Vilken otrolig respons! Och så mycket kärlek!

När kvinnor peppar, stöttar och hjälper varandra. Då händer det grejer. Och jag kan inte annat än att bara älska just det.

Tusen tack för all kärlek som jag har fått ta emot efter mitt förra inlägg på olika sätt genom olika kanaler 🙏❤️

Vi är många som kämpar visar det sig. Vilket jag egentligen förstod redan innan. Vi är många som stångar huvudet blodigt mot en stor, jäkla vägg för att få svar på de frågor vi har. Hur i hela friden kan det få vara så? Total katastrof!

Men det bästa är att vi även är många som vill hjälpa varandra. Som vill peppa, stötta, vägleda och tipsa. En enastående styrka när kvinnor vill hjälpa andra kvinnor. Fantastiskt!

Och ju fler vi blir – desto mer hörs vi! Och ju mer vi hörs – desto starkare blir vi. Och ju starkare vi blir – desto större chans till förändring 👊🏻👊🏻

Dock riskerar det att bli ett litet moment 22 här, för kanske det är just drivet, orken, energin och likgiltigheten som vi behöver extra mycket hjälp och förståelse med just nu.

All kärlek ❤️

Vägen mot hjälpen

För ett och ett halvt år sen började min jakt på att få komma till en gynekolog. En helt vanlig gynekolog. Den jakten har verkligen inte varit en peace of cake, så att säga.

Det har tagit tid. Det har tagit kraft. Det har tagit energi. Bara för att komma till en helt vanlig gynekolog och få träffa en kunnig människa som kan hjälpa mig med de frågor jag har angående mitt liv just nu. I Linköping finns det en enda sådan människa. Ni läste helt rätt. EN! En enda gynekolog på ALLA kvinnor i hela den här stan. Om man inte har ”gynekologiska sjukdomar” eller ”hamnar i klimakteriet innan 45 års ålder”. Då är det nämligen raka spåret till Kvinnokliniken. Med all rätt. Men har man bara ”vanliga klimakteriebesvär” får man fan kriga. Om man inte vill att ens lilla husläkare ska ta sig en liten titt nere på vårdcentralen förstås. För det går ju också. Med dennes icke specialkompetens inom detta område. Nej, det var jag inte intresserad av. Inte min husläkare Klas 59 år heller. Så jag har jagat. Och i förrgår var det äntligen min tur.

Påläst och med egna önskemål om behandling anlände jag då denna magiska plats. Så kändes det faktiskt. Hade till och med skrivit med versaler i min kalender. När jag klev innanför tröskeln tänkte jag på alla oss kvinnor som har slagit oss fram för att få en tid hos denna magiska läkare. Denna läkare som släpper nya tider typ en gång i halvåret.

Hon frågade om jag ville berätta min historia och jag frågade ”hur lång tid har vi på oss”? Hon log lite försynt och sa att hon inte kunde klona sig, och jag började berättade hela min anamnes. Samt om remissen till Kvinnokliniken som kom tillbaka från en docent/ överläkare som aldrig ens har träffat mig, med ett recept på en kombinationstablett med östrogen/gestagen, som jag aldrig har hämtat ut. Det förstod hon, för det hade hon heller aldrig gjort.

Jag drog mina symptom och hon ba’ du har inte sagt nåt om svettningar eller vallningar.” Nej, det hade jag inte gjort för det är inte mina huvudbekymmer, men är det viktigt att det står så har jag absolut lite problem med det också. Hon fortsatte dina symptom som du beskriver behöver inte vara Pga klimakteriet, utan de kan bero på åldern. Hm. Ja, men åldern,,, är inte det just att östrogenet/ gulkroppshormon sjunker och att det är just det som påverkar så mycket annat i kroppen, undrade jag. Inget svar på det.

Efter undersökning med ultraljud och grejer skulle vi börja prata behandling. Jag sa vad jag ville ha och hon svarade på en sekund att hon skriver absolut inte ut några preparat på licens. Utrogestan 100 är på licens, men progesteron 200 är inte på licens, sa jag. Nej, men det är bara för de som kämpar med IVF behandlingar. Ja, det visste jag. Men det kan du faktiskt skriva ut åt mig. Men nej, det gjorde hon inte. Och varför hon inte skriver några licenser eller varför hon inte vill skriva ut Utrogestan 200 är för mig väldigt märkligt när jag vet att det är ok att göra just detta. Nu kan jag bara spekulera men pengar, tid, osäkerhet och okunskap kan nog vara en del av skälen. Och bara det är ganska så anmärkningsvärt faktiskt. Att jag som patient/kvinna behöver vara så oerhört påläst och påstridig för att få den vård och behandling jag önskar. Och har rätt till.

Men inte ens det räckte. För jag fick inte det jag ville ha. Jag fick tänka om. Hitta en plan B.

Källa, Monica Björn. författare till böckerna Stark genom klimakteriet och Stark 50+, hormoner , sömn, kost, träning. Samt driver instagramkontot starkgenomklimakteriet med 30000 följare.

Om jag fortfarande vill gå efter plan A, vilket är mitt mål, får jag börja jaga ännu en gång. För den behandling jag vill ha får jag inte i den här stan. Och då börjar det kosta pengar. Inte bara kunskap. Jag behöver åka till Stockholm. Och ställa mig i kö hos privata alternativ. Och då kan vi verkligen säga att kvinnovården i Sverige varken är rättvis eller jämlik.

All kärlek till oss kämpande kvinnor ❤️

En pojke och hans röda mössa

Det var en gång en liten 9-10 årig pojke som ägde en röd, stickad mössa.

Pojken bara älskade sin mössa. Och han hade den på sig hela tiden. Från det att han vaknade. Till det att han la huvudet på kudden. Mössan var med i ur och skur. Ett viktigare klädesplagg fanns helt enkelt inte i hans garderob.

En dag kom pojken gråtandes och arg hem till sin mamma och pappa. Han berättade att han hade fått en utskällning av en lärare i skolan. Jaså, varför det, undrade hans föräldrar.

Det visade sig att en av lärarna hade bestämt sig för att mössor hade man minsann inte på sig inomhus. För det var ett klädesplagg som man har på sig när man är utomhus. Pojken hade sagt emot och vägrat att ta av sig sin älskade mössa. Varpå läraren hade blivit arg och skällt ut pojken. Och sen helt sonika tagit av mössan mot pojkens vilja.

Mellan tårarna fortsatte sedan pojken att berätta för sina föräldrar att läraren inte förstod hur viktig denna röda, stickade mössa var för honom. Han berättade hur läraren inte lyssnade på vad han hade att säga när han försökte förklara hur han menade. Hur läraren höjde rösten och bara fortsatte att gapa om att mössor har man inte inomhus. Enbart utomhus.

Jag ville få läraren att förstå att jag behöver mössan på huvudet för att orka. När jag har mössan på mig känns det som om tankarna inte snurrar lika fort och att de stannar där de ska.

Och just här! Just här har vi hört en klockren förklaring. Från ett barn till en vuxen. Från ett barn som har en helt egen förklaring och som har hittat en helt egen strategi. En helt egen lösning för sig själv, för att överleva en hel dag i skolan. En förklaring till en vuxen som inte vill lyssna. Inte lyssna för att förstå. Läraren hörde. Men lyssnade inte.

Den här läraren fick pojken att känna sig totalt oförstådd. Fullständigt tillintetgjord och obekräftad. Läraren fick pojken att förstå att det pojken själv hade att säga var helt oviktigt och helt ointressant att lyssna på. Pojken lärde sig att hans behov var något man bara kan strunta i. Läraren fick pojken att inte orka. Och vad händer inuti en 10 åring som inte orkar?

Ser ni ett jobbigt barn framför er? Eller ser ni ett barn som har det jobbigt?

Tänk er ett helt annat scenario.

Tänk er istället en ömsesidig relation. Tänk om läraren från början haft för avsikt att försökt bygga upp en relation med pojken, lärt känna honom. De träffades ju ändå varje dag. Tänk er en relation byggd på tillit, respekt, bekräftelse och att känna sig sedd. Då hade förståelsen nog varit en annan. Då hade utskällningen kanske blivit ett samtal. Ett samtal med respekt och en vilja att lyssna för att försöka förstå från båda håll.

Genom en ömsesidig relation hade kanske pojken känt sig bekräftad. Förstådd. Sedd. Vara någon att räkna med. Vara någon som är värd att lyssnas på. Kanske hade pojken genom de känslorna byggt upp en gnutta styrka. Vågat vara sig själv. Sparat lite av det energidränage som går åt av att bara vara i skolan. Vissa dagar bara genom att ens ta sig till skolan.

Pojken hade förhoppningsvis fått ha på sig sin mössa. För att den vuxne hade lyssnat. Förstått. Den vuxne hade förhoppningsvis lagt armen om axlarna på pojken och sagt – klart du ska ha din mössa på dig!

Och pojken hade orkat lite till.

”När jag var 8 år fick jag en stickad mössa av farmor. Den var röd, enligt mitt önskemål, och jag blev genast fäst vid den.

Jag ville ha den jämt, alla dagar, oavsett väder. Jag har haft den på sommaren, våren, vintern och hösten. Inomhus, utomhus och i andra länder.

Givetvis ville jag även ha den i skolan, på lektionstid. Mössan gav mig trygghet, det kändes som att mina spridda tankar hölls på plats med mössan på.

Men det vägrade lärarna att acceptera. De var ofta gamla, 1940-talister mestadels, och på deras tid fick man minsann inte ha mössa på lektionerna. På deras tid fick man inte vara trans- eller homosexuell heller (inte samma sak men värt att fundera på) men på den fronten har vi ju gått framåt i utvecklingen.

Det gäller dock inte mössor på lektionen, det är dålig hyfs och ett tecken på att man inte bryr sig, sa de. Jag kan förstå om någon sitter med luva och keps neddragen så man inte ens ser ansiktet, då kan jag tycka att det är en annan sak. Men en oskyldig röd mössa, som inte ens täcker halva pannan, ska man absolut få ha på lektionstid. Särskilt när pojken kan argumentera för sin sak och har en glasklar förklaring till beteendet. Punkt.

Därför gjorde jag en grej av det, jag gick alltid in på alla lektioner med mössan på och tog inte av den förrän de hade sagt åt mig. Så gjorde jag varje gång, varje lektion, året om. Ibland tog jag på mig den igen några minuter senare och vägrade sedan ta av den när de sa till mig igen. Det var alltid underhållande att undersöka hur lång tid det skulle ta innan de slutade bry sig. Men de slutade aldrig bry sig, det här med mössan var en riktigt big deal för dem. Det kändes nästan som att det var prio ett.

Jag kan höra deras otroligt effektiva, konstruktiva och studieinriktade personalmöten i mitt huvud; ”Pojkens mattekunskaper är dåliga och han kryssar alltid i ledsna gubbar på alla utvecklingssamtal, men det gör inget, det finns något ännu värre. Här ska ni få höra. Han har MÖSSA på sig!”

Jag kan se de andra lärarnas chockade miner på mötet. De kan inte begripa hur ett sådant stort problem kan ha kommit innanför deras väggar. ”2 rätt av 18 på senaste mattediagnosen och andra små bagateller lämnar vi åt sidan, nu gäller det att maximera våra begränsade resurser och genast få bukt på otyget som pojken har för sig. För i den svenska skolan har vi alltid fokus på rätt saker!”

Sammanfattningsvis, jag är väldigt glad att jag inte behöver sätta min fot i en svensk skola något mer. Det här är varken den första eller sista historian jag har att berätta. Trevlig helg!”

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: