Ja vad säger man egentligen denna måndagskväll

Nu ska visst tjejer få börja tackla varandra när de spelar hockey. Det har de inte fått göra tidigare. Det kan man tycka vad man vill om såklart. Att de inte har fått göra det innan. Damer behöver även spela med galler på sina hjälmar. Det kan man också tycka vad man vill om. Killar, seniorer, behöver inte ha det. Men vilka är det som skulle behöva ha galler, egentligen kan man undra? För vilka är det som slår pucken hårdast, om den skulle hamna rakt i ansiktet? Men jaja. Det visar kanske vilka som är smartast ändå.

Nu ska iallafall damer få börja tacklas. Och det är lite det jag funderar på. Inte på själva tacklandet. Utan på det här fenomenet med att faktiskt vara tjej och kvinna i denna värld.

För att vi kvinnor ska så att säga ”räknas” med så förväntas vi att bli mer som männen. Mannen är den så kallade normen att gå efter. Mannen ses således mer som det ”rätta” sättet att vara på.

Vi kvinnor ska ta för oss mer, höras mer, ta mer plats. Vi ska förändra oss. Bli hårdare. Tuffare. Högljuddare. ”Ta det som en man” till exempel. Då kanske vi duger. Om vi har tur. Men vi tjänar inte lika mycket pengar hur ”manliga” vi än försöker att bli.

Men varför är det så? Varför ska vi kvinnor alltid sträva efter, eller behöva, att bli som männen? Vad är det för strävansmål egentligen? Vad skulle hända om det vore tvärtom? Tänk om männen en dag skulle få för sig att sträva efter att bli lite mer som kvinnan istället. Kanske lyssna lite mer. Lära sig att hantera känslor. Släppa fram sin lite mer mjuka sida. För nånstans finns den ju. Vara en förebild för både sina döttrar och sina söner, och visa att man kan både gråta och prata om känslor. Och vara stark samtidigt dessutom.

Och samtidigt som jag funderar över det här så kommer ofattbara nyheter från andra sidan Atlanten. Där pratas det nu, år 2022, om att slopa abortätten för kvinnan. Mannen får gärna släppa sin säd i kvinnan på det sätt han behagar, och göra en kvinna gravid. Sen behöver inte han ta mera ansvar. Om han inte önskar det. Men kvinnan, hon ska inte få bestämma över sin egen kropp. Nej minsann. Det ska andra göra åt henne. Men. Det enda de kan förbjuda är dock de säkra aborterna. Aborter kommer kvinnor alltid att utföra, under osäkra former och med fara då för kvinnans eget liv istället.

Flickor som har utmaningar under sin barndom får oftast inte sin eventuella npf diagnos förrän i tonåren eller som vuxen. Därför att riktlinjer och kriterier är uppgjorda efter pojkars beteende och sätt att vara på. På flickor syns och känns det helt enkelt på annat sätt. Och forskning är enbart gjord på pojkar. Därav är behandling, stöd och hjälp utformad så att det ska passa pojkar. Sååå många flickors liv blir lidande på grund av detta. Med krånglig skolgång och psykisk ohälsa i olika former som följd. ( säger absolut inte att alla pojkar får rätt hjälp heller, absolut inte, långt därifrån. Men de har större chans till hjälp eftersom de oftast syns mest ).

Och så läser jag i tidningen om att shiamuslimska imamer i Sverige, som får bidrag från svenska staten, utför tidsbegränsade äktenskap där mannen har all rätt i världen att göra vad han vill med kvinnan under den tiden. En timme. Eller ett par veckor. Sen tack och hej. Skattefinansierat koppleri kan man säga, där både du och jag är med och betalar.

Och varje dag läser jag i tidningen om män som dödar kvinnor. Det tar liksom aldrig slut.

Män som tar sig rätten att bestämma över kvinnors liv.

🤷‍♀️

En tankeställare till alla vuxna som vet med sig att klaga på domaren i sina barns matcher

En liten tankeställare så här i uppstarten av en hel del serier nu på våren. Framförallt tänker jag på de serier där barn spelar. Och där det framförallt är barn som dömer.

Det var en gång en pojklagsmatch i fotboll. Kanske pojkar i åtta årsåldern i två av alla klubbar som finns. Och en 13-14 årig pojke som dömde. Den här 13-14 åriga pojken hade just gått en enkel domarkurs och förväntades from nu ta alla beslut om vad som händer på den här fotbollsplanen.

Matchen började. Bollen flög hit och dit och spelare sprang fram och tillbaka. Alla gjorde sitt bästa och domaren blåste i sin pipa när han tyckte att det var dags.

Vid linjen stod närmast anhöriga i form av föräldrar och syskon. Allt eftersom tiden gick så började klagomålen komma från sidan. Föräldrar klagade på domaren så det stod härliga till. Snart var i princip allt som denna stackars pojke gjorde helt fel.

En av papporna som stod på sidan frågade en av de klagande papporna – vilken kille är din?

Jo, men nummer 5 var hans, svarade han stolt. Han är ju riktigt usel! Springer fel och kan inte passa. Han är så himla dålig. Men va, vad säger du, sa pappan chockad. Så kan du väl inte säga!! Varför kan jag inte det? Du har klagat på min son hela matchen? Nej, det har jag inte gjort, vilken nummer har han?

Min är domaren, svarade denna pappa lugnt.

All kärlek ❤️

Kvinnor som vill hjälpa varandra

Vilket engagemang! Vilken otrolig respons! Och så mycket kärlek!

När kvinnor peppar, stöttar och hjälper varandra. Då händer det grejer. Och jag kan inte annat än att bara älska just det.

Tusen tack för all kärlek som jag har fått ta emot efter mitt förra inlägg på olika sätt genom olika kanaler 🙏❤️

Vi är många som kämpar visar det sig. Vilket jag egentligen förstod redan innan. Vi är många som stångar huvudet blodigt mot en stor, jäkla vägg för att få svar på de frågor vi har. Hur i hela friden kan det få vara så? Total katastrof!

Men det bästa är att vi även är många som vill hjälpa varandra. Som vill peppa, stötta, vägleda och tipsa. En enastående styrka när kvinnor vill hjälpa andra kvinnor. Fantastiskt!

Och ju fler vi blir – desto mer hörs vi! Och ju mer vi hörs – desto starkare blir vi. Och ju starkare vi blir – desto större chans till förändring 👊🏻👊🏻

Dock riskerar det att bli ett litet moment 22 här, för kanske det är just drivet, orken, energin och likgiltigheten som vi behöver extra mycket hjälp och förståelse med just nu.

All kärlek ❤️

Vägen mot hjälpen

För ett och ett halvt år sen började min jakt på att få komma till en gynekolog. En helt vanlig gynekolog. Den jakten har verkligen inte varit en peace of cake, så att säga.

Det har tagit tid. Det har tagit kraft. Det har tagit energi. Bara för att komma till en helt vanlig gynekolog och få träffa en kunnig människa som kan hjälpa mig med de frågor jag har angående mitt liv just nu. I Linköping finns det en enda sådan människa. Ni läste helt rätt. EN! En enda gynekolog på ALLA kvinnor i hela den här stan. Om man inte har ”gynekologiska sjukdomar” eller ”hamnar i klimakteriet innan 45 års ålder”. Då är det nämligen raka spåret till Kvinnokliniken. Med all rätt. Men har man bara ”vanliga klimakteriebesvär” får man fan kriga. Om man inte vill att ens lilla husläkare ska ta sig en liten titt nere på vårdcentralen förstås. För det går ju också. Med dennes icke specialkompetens inom detta område. Nej, det var jag inte intresserad av. Inte min husläkare Klas 59 år heller. Så jag har jagat. Och i förrgår var det äntligen min tur.

Påläst och med egna önskemål om behandling anlände jag då denna magiska plats. Så kändes det faktiskt. Hade till och med skrivit med versaler i min kalender. När jag klev innanför tröskeln tänkte jag på alla oss kvinnor som har slagit oss fram för att få en tid hos denna magiska läkare. Denna läkare som släpper nya tider typ en gång i halvåret.

Hon frågade om jag ville berätta min historia och jag frågade ”hur lång tid har vi på oss”? Hon log lite försynt och sa att hon inte kunde klona sig, och jag började berättade hela min anamnes. Samt om remissen till Kvinnokliniken som kom tillbaka från en docent/ överläkare som aldrig ens har träffat mig, med ett recept på en kombinationstablett med östrogen/gestagen, som jag aldrig har hämtat ut. Det förstod hon, för det hade hon heller aldrig gjort.

Jag drog mina symptom och hon ba’ du har inte sagt nåt om svettningar eller vallningar.” Nej, det hade jag inte gjort för det är inte mina huvudbekymmer, men är det viktigt att det står så har jag absolut lite problem med det också. Hon fortsatte dina symptom som du beskriver behöver inte vara Pga klimakteriet, utan de kan bero på åldern. Hm. Ja, men åldern,,, är inte det just att östrogenet/ gulkroppshormon sjunker och att det är just det som påverkar så mycket annat i kroppen, undrade jag. Inget svar på det.

Efter undersökning med ultraljud och grejer skulle vi börja prata behandling. Jag sa vad jag ville ha och hon svarade på en sekund att hon skriver absolut inte ut några preparat på licens. Utrogestan 100 är på licens, men progesteron 200 är inte på licens, sa jag. Nej, men det är bara för de som kämpar med IVF behandlingar. Ja, det visste jag. Men det kan du faktiskt skriva ut åt mig. Men nej, det gjorde hon inte. Och varför hon inte skriver några licenser eller varför hon inte vill skriva ut Utrogestan 200 är för mig väldigt märkligt när jag vet att det är ok att göra just detta. Nu kan jag bara spekulera men pengar, tid, osäkerhet och okunskap kan nog vara en del av skälen. Och bara det är ganska så anmärkningsvärt faktiskt. Att jag som patient/kvinna behöver vara så oerhört påläst och påstridig för att få den vård och behandling jag önskar. Och har rätt till.

Men inte ens det räckte. För jag fick inte det jag ville ha. Jag fick tänka om. Hitta en plan B.

Källa, Monica Björn. författare till böckerna Stark genom klimakteriet och Stark 50+, hormoner , sömn, kost, träning. Samt driver instagramkontot starkgenomklimakteriet med 30000 följare.

Om jag fortfarande vill gå efter plan A, vilket är mitt mål, får jag börja jaga ännu en gång. För den behandling jag vill ha får jag inte i den här stan. Och då börjar det kosta pengar. Inte bara kunskap. Jag behöver åka till Stockholm. Och ställa mig i kö hos privata alternativ. Och då kan vi verkligen säga att kvinnovården i Sverige varken är rättvis eller jämlik.

All kärlek till oss kämpande kvinnor ❤️

En pojke och hans röda mössa

Det var en gång en liten 9-10 årig pojke som ägde en röd, stickad mössa.

Pojken bara älskade sin mössa. Och han hade den på sig hela tiden. Från det att han vaknade. Till det att han la huvudet på kudden. Mössan var med i ur och skur. Ett viktigare klädesplagg fanns helt enkelt inte i hans garderob.

En dag kom pojken gråtandes och arg hem till sin mamma och pappa. Han berättade att han hade fått en utskällning av en lärare i skolan. Jaså, varför det, undrade hans föräldrar.

Det visade sig att en av lärarna hade bestämt sig för att mössor hade man minsann inte på sig inomhus. För det var ett klädesplagg som man har på sig när man är utomhus. Pojken hade sagt emot och vägrat att ta av sig sin älskade mössa. Varpå läraren hade blivit arg och skällt ut pojken. Och sen helt sonika tagit av mössan mot pojkens vilja.

Mellan tårarna fortsatte sedan pojken att berätta för sina föräldrar att läraren inte förstod hur viktig denna röda, stickade mössa var för honom. Han berättade hur läraren inte lyssnade på vad han hade att säga när han försökte förklara hur han menade. Hur läraren höjde rösten och bara fortsatte att gapa om att mössor har man inte inomhus. Enbart utomhus.

Jag ville få läraren att förstå att jag behöver mössan på huvudet för att orka. När jag har mössan på mig känns det som om tankarna inte snurrar lika fort och att de stannar där de ska.

Och just här! Just här har vi hört en klockren förklaring. Från ett barn till en vuxen. Från ett barn som har en helt egen förklaring och som har hittat en helt egen strategi. En helt egen lösning för sig själv, för att överleva en hel dag i skolan. En förklaring till en vuxen som inte vill lyssna. Inte lyssna för att förstå. Läraren hörde. Men lyssnade inte.

Den här läraren fick pojken att känna sig totalt oförstådd. Fullständigt tillintetgjord och obekräftad. Läraren fick pojken att förstå att det pojken själv hade att säga var helt oviktigt och helt ointressant att lyssna på. Pojken lärde sig att hans behov var något man bara kan strunta i. Läraren fick pojken att inte orka. Och vad händer inuti en 10 åring som inte orkar?

Ser ni ett jobbigt barn framför er? Eller ser ni ett barn som har det jobbigt?

Tänk er ett helt annat scenario.

Tänk er istället en ömsesidig relation. Tänk om läraren från början haft för avsikt att försökt bygga upp en relation med pojken, lärt känna honom. De träffades ju ändå varje dag. Tänk er en relation byggd på tillit, respekt, bekräftelse och att känna sig sedd. Då hade förståelsen nog varit en annan. Då hade utskällningen kanske blivit ett samtal. Ett samtal med respekt och en vilja att lyssna för att försöka förstå från båda håll.

Genom en ömsesidig relation hade kanske pojken känt sig bekräftad. Förstådd. Sedd. Vara någon att räkna med. Vara någon som är värd att lyssnas på. Kanske hade pojken genom de känslorna byggt upp en gnutta styrka. Vågat vara sig själv. Sparat lite av det energidränage som går åt av att bara vara i skolan. Vissa dagar bara genom att ens ta sig till skolan.

Pojken hade förhoppningsvis fått ha på sig sin mössa. För att den vuxne hade lyssnat. Förstått. Den vuxne hade förhoppningsvis lagt armen om axlarna på pojken och sagt – klart du ska ha din mössa på dig!

Och pojken hade orkat lite till.

”När jag var 8 år fick jag en stickad mössa av farmor. Den var röd, enligt mitt önskemål, och jag blev genast fäst vid den.

Jag ville ha den jämt, alla dagar, oavsett väder. Jag har haft den på sommaren, våren, vintern och hösten. Inomhus, utomhus och i andra länder.

Givetvis ville jag även ha den i skolan, på lektionstid. Mössan gav mig trygghet, det kändes som att mina spridda tankar hölls på plats med mössan på.

Men det vägrade lärarna att acceptera. De var ofta gamla, 1940-talister mestadels, och på deras tid fick man minsann inte ha mössa på lektionerna. På deras tid fick man inte vara trans- eller homosexuell heller (inte samma sak men värt att fundera på) men på den fronten har vi ju gått framåt i utvecklingen.

Det gäller dock inte mössor på lektionen, det är dålig hyfs och ett tecken på att man inte bryr sig, sa de. Jag kan förstå om någon sitter med luva och keps neddragen så man inte ens ser ansiktet, då kan jag tycka att det är en annan sak. Men en oskyldig röd mössa, som inte ens täcker halva pannan, ska man absolut få ha på lektionstid. Särskilt när pojken kan argumentera för sin sak och har en glasklar förklaring till beteendet. Punkt.

Därför gjorde jag en grej av det, jag gick alltid in på alla lektioner med mössan på och tog inte av den förrän de hade sagt åt mig. Så gjorde jag varje gång, varje lektion, året om. Ibland tog jag på mig den igen några minuter senare och vägrade sedan ta av den när de sa till mig igen. Det var alltid underhållande att undersöka hur lång tid det skulle ta innan de slutade bry sig. Men de slutade aldrig bry sig, det här med mössan var en riktigt big deal för dem. Det kändes nästan som att det var prio ett.

Jag kan höra deras otroligt effektiva, konstruktiva och studieinriktade personalmöten i mitt huvud; ”Pojkens mattekunskaper är dåliga och han kryssar alltid i ledsna gubbar på alla utvecklingssamtal, men det gör inget, det finns något ännu värre. Här ska ni få höra. Han har MÖSSA på sig!”

Jag kan se de andra lärarnas chockade miner på mötet. De kan inte begripa hur ett sådant stort problem kan ha kommit innanför deras väggar. ”2 rätt av 18 på senaste mattediagnosen och andra små bagateller lämnar vi åt sidan, nu gäller det att maximera våra begränsade resurser och genast få bukt på otyget som pojken har för sig. För i den svenska skolan har vi alltid fokus på rätt saker!”

Sammanfattningsvis, jag är väldigt glad att jag inte behöver sätta min fot i en svensk skola något mer. Det här är varken den första eller sista historian jag har att berätta. Trevlig helg!”

All kärlek ❤️

Någon form av rekord ändå

Jag o min mamma kan ha slagit rekord idag! Någon form av rekord är jag faktiskt ganska säker på att det är!

Jag tillhör den skara av människor som alltid är i tid. Det är mycket sällan som jag inte är just det. I tid alltså. Helst är jag gärna till och med lite för tidig. Tror att känslan för att vara i tid har följt med sen jag var liten.

Den här egenskapen har jag genom åren blivit en hel del hånad för. Så kan man säga. Kommentarer om att jag skulle hinna med bussen som går innan den jag har bokat, för jag är så tidigt på hållplatsen, har jag fått höra åtminstone miljoners gånger.

Sån e jag. Vägrar att känna stress inför situationer som faktiskt kan uppstå på vägen, och på så sätt riskera att missa tåg eller flyg eller buss eller nåt annat. Herregud! Mardröm att komma med andan i halsen till flyget ju. Därför väljer jag hellre att kanske få vänta en liten stund på plats. Och vänta är en av mina superkrafter. Jag är superduktig på att vänta.

Idag kan jag dock ha slagit mitt egna rekord ändå.

Mamma hade ett läkarbesök i Eskilstuna bokat idag. Jag hängde med som både sällskap och som chaufför. Mamma hade fått tips om att åka i god tid för det skulle tydligen vara svårt att hitta en parkeringsplats runt sjukhuset där. Och så skulle vi hinna äta en lunch. Så vi bestämde en tid som vi kände passade perfekt. Vi räknade också med en 1,5 timmes bilresa.

Vi drog. Kom fram till sjukhuset. Jo, men de höll på att bygga om runt hela sjukhusområdet så vi fick åka runt lite. Men det tog inte så lång tid att hitta en parkering. Sen hittade vi rätt ingång skapligt fort bland byggställningar och bös, och mamma checkade in sig. Vi såg på klockan att vi skulle hinna med lite mat innan hennes tur. Då började vi vandringen igenom alla katakomber under hela sjukhuset för att komma till huvudentrén och fikeriet. Uruselt utbud på mat för övrigt denna lördag.

Efter maten gick vi samma väg tillbaka genom alla katakomber och satte oss sedan i väntrummet. Och började vår väntan. En sköterska kom och ropade upp ett namn. Men vi var ensamma i hela väntrummet så sköterskan fick liksom ingen med sig. Då sa mamma plötsligt att hon minsann kunde följa med istället. Ja men gör det, sa sköterskan överraskande. Va? Mamma o jag tittade förvånat på varandra och vi hängde snabbt på Johanna, som sköterskan hette.

Läkarbesöket tog Max 10 minuter. Hade räknat med mycket längre tid. Vi gjorde high five för beskedet att mamma fick godkänt på besiktningen och gick med stans största leende tillbaka till bilen.

Allt flöt liksom på så himla, himla smidigt.

Väl hemma hos mamma igen, så upptäckte vi att vi var tillbaka hemma hos henne precis samma klockslag som hon skulle ha varit inne hos läkaren egentligen!

Det måste ändå vara rekord även för mig! 😂

All kärlek ❤️

Tack tandläkaren ändå

För ungefär sisådär 38 år sedan. Kan inte ens förstå att det är såååå länge sen. 38!! Nästan 40. Ja jösses.

Då var jag en helt vanlig tjej. Med de funderingar och oroskänslor som vilken blivande tonåring som helst hade eller har. Duger jag som jag är?

Och som med precis alla flickor, nån gång däromkring, så började kroppen att ändra sig. Både här och där. Deo blev ett måste. Humöret började svikta. Det hände så väldigt mycket inom mig under den perioden och jag blev informerad om att det var hormonerna som spökade. Ett konstant hormoniellt kaos. Osams med mamma o pappa mest hela tiden. Och jag fick lära mig att ingenting av detta var konstigt. Allt var i sin ordning. ”Det är sånt man ska igenom”. Alltså inga konstigheter. Då skyllde man hela den perioden på just hormonerna.

Åren har gått. Man har kämpat på. I med och motgång. Och just som man har börjat känna sig som den starkaste versionen av sig själv, både själsligt och fysiskt. Liksom trygg i sig själv. Starkare. Tar inte lika mycket skit som förr. Ja men vad händer då?? Jo då tycker kroppen att det är dags att göra en såndär förändring igen. Men va? På riktigt. Jag orkar inte. Jag är inte med på den överenskommelsen faktiskt.

Från att ha känt mig skapligt trygg och stark i mig själv under ett par års tid, har jag nu börjat känna hur ett visst tvivel börjar gräva sig in. Självkänslan sjunker som en Sten och funderingar kring vad jag både har hört och vad jag egentligen har sagt infinner sig emellanåt. Eller ganska ofta faktiskt. Vad sa jag nu? Vad sa hen? Alltså, minnet? Sover som en jäkla kratta och humöret sviktar sjukt mycket. Osams med maken mest hela tiden. Närå. Eller jorå. Och återigen kommer känslan – duger jag som jag är?

Skillnaden mot för 40 år sedan, är att nu är det absolut ingen som skyller detta på just hormonerna. Absolut ingen säger att det är hormonerna som spökar. Utan kvinnor i den här situationen får oftast höra att de utmattade, deprimerade eller stressade. De blir sjukskrivna på sin höjd och kanske får sertralin för depression och ångest.

Men absolut ingen säger

Men du – det här är helt normalt. Det är nog bara dina hormoner som spökar just nu. Och vet du – det bästa av allt – det finns hjälp att få!!

För det gör det! Det finns hjälp att få! Men det är tyvärr riktigt bökigt att få den.

Tänk så väldigt många liv som skulle må så oerhört mycket bättre om kunskapen om hormonersättning kunde spridas. Både hos läkare och oss vanlisar. Såå många liv. Inte bara kvinnans. Utan även hennes partners. Tänk den dagen då redan trötta och slitna kvinnor slipper kriga så hårt för det de har rätt till. Tänk den dagen då alla kvinnor slipper kriga för att må så bra som de egentligen kan. Med rätt hjälp.

Och med den här sjunkande självkänslan så blir man ju då så enastående glad och lycklig när man har suttit hos tandläkaren med vidöppen mun en lång stund – och tandläkaren säger med ett leende – Sådärja. Då var vi klara. Bra jobbat!

Så himla skönt att ändå vara bra på nåt!

All kärlek ❤️

Mat och champagne-helg

Vilken helg vi har haft! Får man ha en sån mysig helg under de omständigheterna som råder just nu? Eller är det så att man nu faktiskt kanske behöver det ännu mer? Egentligen. Få vara nära de som är viktiga. Och försöka må så bra man bara kan.

Mat, champagne, sol och kärlek. Mer behöver behöver man sannerligen inte.

En vänskap som började vid 12 års ålder. Och fyrtio (!) år senare står vi här. På till exempel Stockholms senaste skrytbygge, Guldbron.

Men på riktigt – 40 år?? Finns det ens? För att ha varit vänner i 40 år krävs det ju att man är ännu äldre än just 40. Och det känns ju helt obegripligt. Faktiskt heeelt obegripligt.

Några depåstop på vägen hem och efter nästan 20000 steg var det dags för herrarna att inta köket och laga middag. Och de bjussade på så sjukt god mat.

Och ännu mer champagne så klart.

Och som grädden på moset, pricken över i:et så dyker finaste gudbarnet upp, vackraste själen ❤️Herregud så himla mysigt.

Älskar er ❤️

Nyfiken och vill lära

Jag är nyfiken och jag vill utvecklas. Jag vill utvecklas och växa och lära mig att förstå det som sker runt omkring mig. Jag vill försöka förstå det som sker runt omkring mig och jag vill försöka förstå varför jag är som jag är, och varför jag blir som jag blir i vissa situationer.

Jag inser att vi alla uppvisar ett inlärt beteende, beteenden som vi har byggt upp under flera års tid, säkert ända från barndomen. Bland flera inlärda mönster så finns ett beteende som vi oftast använder som ett försvar. Ett försvar som vi tror och hoppas ska skydda oss själva mot fara, skuld eller skam. Eller som ett försök att lägga just skulden o skammen hos nån annan. För att slippa ta ansvaret själv. Och varför man inte vill ta ansvar för sin egen del beror ju på massor av olika saker, men oftast för att man inte vet hur man ska hantera den känslan. För det krävs träning. Massor av träning. För precis som att träna och få resultat på sina biceps, behöver även detta träning. Att först identifiera, och sen omfamna känslan som det innebär att ta ansvar, vare sig det handlar om tex skuld, skam, ilska eller rädslor. Eller att bara våga sätta sina egna gränser.

Och det är just här. När man vågar gå inåt, vågar se sig själv och faktiskt vågar ta steget mot eget ansvar. Det är just här som man börjar växa. Blir medveten. Kanske att man till och med växer så mycket att omgivningen försiktigt börjar kommentera att ”oj vad du har förändrats”. En mognad som ger ringar på vattnet där man enbart har ansvar för sig själv och där andras beteende får stå för dem. Om förändringen inte passar dem.

Lärdomen om att andras beteende inte alltid handlar om just mig är stark. Utan vad de själva kämpar med från sina egna ryggsäckar som de bär på med oläkta sår och trauman. Men som projiceras på den de har framför sig.

Jag försöker dagligen jobba med det här. Jag hamnar i situationer som jag försöker lära mig av varje dag. Framförallt i mötet med andra människor. Under vissa perioder kommer läxorna lite väl generöst och jag hinner knappt landa innan nästa läxa väntar runt hörnet.

Jag är nyfiken och jag är intresserad. Jag vill utvecklas. Jag vill växa och jag vill lära. Jag vägrar stagnera. Jag försöker förstå, förstå och åter förstå så himla mycket att jag ibland vet varken ut eller in.

Jag vill ju såklart också bli förstådd. Både av andra. Men framförallt mest av mig själv.

Förstår ni hur jag menar? 🤷‍♀️

All kärlek ❤️

Mitt barn

Har nu sett de tre delarna av Uppdrag granskning på svtplay om barn med adhd och autism.

Det är en serie som jag rekommenderar alla att se. För att försöka förstå. För att nånstans kunna förstå en ynka liten gnutta om hur det är för en familj där NPF finnes. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det finns de som vill kalla dessa diagnoser för en superkraft. Men nej, den superkraft den eventuellt skulle kunna vara, äts upp av den funktionsnedsättning som det faktiskt innebär. Dessa barn har absolut enorma styrkor. Det ska verkligen ingen ta ifrån dem. Och dessa styrkor ska upp i ljuset. Helt rätt. Dock tar samhällets oförmåga att förstå dessa barn all energi ifrån dem så deras styrkor orkar till slut inte ens se en strimma av det där jäkla ljuset. Hur mycket de än försöker.

För vad de får kämpa! Vad de får kriga! Varje dag i sina liv. Varje minut och varje sekund. De vill inget hellre än att klara det alla andra klarar. Vara självständiga. Klara sig själva. Lyckas. Det finns inte ett endaste barn som vill misslyckas med flit. Jag lovar. Alla barn vill lyckas. Men på sina villkor utifrån sina egna förutsättningar. Med vuxna som vill lyssna och med vuxna som vill förstå.

Jag slängs rakt in i verkligheten.

Mitt barn. Jag är den föräldern som har fått bända loss mitt barns armar från min midja, varje morgon när jag lämnade honom i skolan som sexåring. Och där fanns ingen vuxen som tog emot honom.

Mitt barn. Jag är den föräldern som har fått hämta mitt eget barn från skolan när han legat på toalettgolvet och kippat efter andan i ren ångest. Jag är den föräldern som har fått uppleva hur mitt eget barn vrider sig i en ångestspiral utan slut, och inte kunnat somna på kvällarna för rädsla av att kräkas Pga den ångest som han känner inför det han vet väntar dagen efter. Eller Pga det som han har utsatts för samma dag vad gäller oförmåga av vuxna att hantera situationen. Eller jämnårigas mobbing.

Mitt barn. Jag är en av alla de föräldrar som har sett hur mitt eget barn har gått sönder inifrån av den svenska skolan. Gått sönder bit för bit när omgivning och samhälle inte har förstått. Inte velat se.

Mitt älskade barn. Det är han som har gjort mitt liv och min värld så mycket rikare. Det är han som har varit min lärare, min vägvisare och min guide genom åren. Det är han som genom sin styrka, klokhet och visdom fått mig att förstå att det är precis lika märkligt att jag kan äta mörk mat, som att han inte har kunnat det. Beroende på genom vems ögon man ser.

Jag är en av alla föräldrar som under årens lopp har fått höra att jag är alldeles för överbeskyddande. Att jag borde släppa taget. Att jag ska sluta curla. Han behöver minsann lära sig. För hur ska han annars klara sig? Jag har fått höra att jag är negativ och att jag ser alla problem. Jag har varit den jobbiga mamman som det säkert har pratats om i korridorerna och i personalrummet i skolan på rasterna.

Men om jag inte krigar för mitt barn – vem gör det då?

Då hade han varit ännu mer ensam i världen.

Idag önskar jag så att jag hade stått på hans sida ännu mer!

%d bloggare gillar detta: