Life of Ingela

Precis nu har jag varit mamma i 22 år och 10 timmar! 13/9-97.

När min barnamorska gick hem efter sitt arbetspass för att ta fredagkväll så låg jag kvar och kämpade tillsammans med mitt lilla barn som var på väg.

Efter 12 timmars slit kom samma barnmorska tillbaka på lördagsmorgonen o hon utbrast efter åsynen av den kämpande förstagångsmamman men flicka lilla, ligger du kvar här än? Det måste vi göra nåt åt!

Och sagt och gjort!

Men trots alla tips och knep så behövdes läkare tillkallas efter några timmar. Dr Preben kom in i rummet med hela sin pondus, och jag hann lägga märka till att det första han gjorde var att han satte på sig gummistövlarna som stod till höger om dörren, precis under handfatet.

Barnmorskan Stina hjälpte till att med hela sin kroppstyngd trycka på magen när värkarna kom. Jag krystade allt jag bara förmådde men till slut fanns ingen kraft kvar. Nej, nu orkar inte flickan mera! sa hon, släppte trycket på magen och sugklockan kom fram.

Herregud! Vad var det som hände?

Sonen ploppade ut tack vare en sugklocka och livet blev aldrig mer sig likt igen.

Resten är historia.

Och det är 22 år sedan. Killen som slet i all sin kraft tillsammans med mig och såklart med lite hjälp av sin far, fyller alltså idag 22 år.

Heeeelt otroligt!

Och stoltheten jag känner finner inga gränser.

Att det här unga paret numera har varit föräldrar i 22 år känns helt surrealistiskt. Men det är faktiskt sanning.

Stort grattis älskade unge, våran fina unga man, på din 22 års dag! Och stort tack för att du valde just oss till dina föräldrar.

All kärlek ❤️

Man kämpar på. Och man gör det jäkligt bra ändå.

Tacksamhet för det som finns. Acceptans för det som är. Medvetenhet som skapar förändring.

För man kan inte förändra det man inte vet. Eller det man inte erkänner.

Modet att agera.

Livet är.

All kärlek ❤️

Ligger lite under radarn för tillfället, känner jag.

Det behöver man ibland.

All kärlek ❤️

I morgon är en annan dag.

Perfekt ju!

Den här jäkla skitdagen slänger vi under trägolvet.

Så.

Klart.

Att våga ta plats. Att våga ta den plats som faktiskt är min. Utan att fundera över vad alla andra ska tro och tycka.

Mitt yngre jag var oftast så orolig över vad ni alla andra skulle ha för åsikt om jag tog den där platsen som jag kände mest var för alla andra. Tänk om jag sa fel saker. Tyckte fel saker. Gjorde fel saker. Vad skulle folk säga då? Skulle jag bli hånad? Retad? Ifrågasatt? Skulle folk snacka skit bakom ryggen? Och fel i vems ögon?

Jag vet inte hur många år jag gick helt emot min egen magkänsla, bara för att jag kände mig mindre värd min egen plats.

Varför andras tyckande och tänkande var så viktigt finns det säkert massor av olika skäl till. Jag har jobbat med den biten kan jag säga.

Det tog mig sååå oändligt många år innan jag förstod att jag har lika rätt att ta plats som alla andra. Med hela mig själv. Att jag också räknas.

Jag har lärt mig genom åren att man kan inte vara omtyckt av alla. Ingen kan det. Och man behöver sannerligen inte det heller. För hur man än gör så har man alltid ändan bak. Alltid går det nån och stör sig på det man gör. Eller säger. Hur man än beter sig.

Man blir en utmaning för de människorna helt enkelt. För vissa människor är man en större utmaning. För andra är man en mindre. Men problemet ligger då hos dem. Inte hos en själv. Utmaningen ligger hos dem.

Och vem kan egentligen ta sig rätten att bestämma vad som är helt rätt. Eller helt fel.

Alla är vi helt perfekta. Nämligen. Även med de fel och de brister som andra anser sig tycka att en har.

Jag är med det sagt helt övertygad om att det är superviktigt att jobba med sig själv. Framför allt att bli medveten om sig själv. Att se sina egna mönster. Att lära sig att hantera det som sker inom en själv vid olika situationer, tex när man känner sig en smula osäker. Eller rädd. Sorgsen. Stressad. Avundsjuk. Svartsjuk. Girig. Eller nervärderad. Eller glad. Eller lycklig. What ever.

Att våga möta sig själv. Även när det känns tufft. Ta sitt eget ansvar i en situation. Kanske andas i en eller två sekunder innan man reagerar. Så kanske man hinner att medvetet agera istället. För det är helt olika saker.

All kärlek ❤️

Släpp en jäkligt äcklig en!

Back to the roots.

Jag är här alldeles för sällan. Men nu är jag på plats. Just nu och just här. Och jag är precis där jag ska vara.

Samhörigheten hos moster. Samtal vid bordet. Långa måltider. Sitta kvar länge. Allvar blandat med glädje. Kärlek.

Lugnet.

En cykeltur till min andra moster där jag träffar nästan hela hennes familj i hennes stuga. Träbåten tillhör hennes familj.

Även en liten biltur till kusin Helen hinns med. Fika och lite prat.

Sover i mosters gästsäng. Känner mig som en liten flicka igen. Minns tillbaka alla lov jag sov hos mina olika mostrar och morbror. Minns och känner. En tid som varit. Värmen i bröstet. Kärleken i hjärtat. Tiden kommer aldrig åter. Men det är heller aldrig för sent.

Och så kommer en födelsedagsmorgon. Sover räv en stund. För jag fick order att gå och lägga mig igen, jag gick visst upp alldeles för tidigt sa mamma o moster när jag mötte dem i köket. Så jag lyder order. Ligger och ler mitt i allt rävsovande.

Och så kommer de insjungandes jamåhonleva. Bricka. Med tårta och ljus. Te och kaffe. För de vet hur viktigt det är för mig. Fast jag fyller 48. Och jag känner – man blir aldrig för gammal för sång och tårta på sin födelsedagsmorgon. Sen sitter de här med mig på min sängkant i deras morgonrockar i nästan 2 timmar. Och vi pratar. Om allt. Jag älskar det.

En lunch vid kusten. Rökt lax och är det kanske röding.

Träffar av en händelse på min kusin Petter igen. De är visst också här och äter lite. Så kul! Han och hans döttrar, hans sambo vars barn just nu kämpar i samiska mästerskapen, och hans pappa. De hade tagit träbåten till denna mysiga lunchplats.

Kommer hem till mosters stuga. Där sitter finaste kusinbarnet på fyra år och kreerar världens tårta. Hänger ballonger i taket. Tusen tack kusin maja som fixade så himla fint med både tårta och mat på min födelsedag. Tacksamheten.

Lika fina lillasyster tittar på med stora ögon. Vill också greja med kristyren. Hon får det. Med grön färg.

Finaste tjejerna.

Och så blir det kväll. 48 år. Inte så pjåkigt ändå.

Havet ligger helt stilla. Svenska flaggan har vi hissat. Finland vinkar långt där borta. Bortom stupet.

Klockan 07.10 på lördagen sitter vi på planet. För att åka söderut. Hem. Hjärtat är överfullt med kärlek. Hjärnan bearbetar alla miljoners intryck. Jag sitter helt tyst ”bröve” mamma. Det här har varit så väldigt viktiga och betydelsefulla dagar för mig.

Kaptenen säger plötsligt i högtalaren att alla passagerare är på plats. Vi hade kunnat lyfta en kvart för tidigt. Men det går inte. För tankmannen har visst försovit sig. Så vi får vänta. Och det känns ju ändå en smula tryggt att vi väntar på just honom. Hade inte velat chansa faktiskt.

Efter några minuter hör vi i högtalaren att tankmannen nu iallafall har anlänt sin arbetsplats. Kämpa tankmannen.

30 minuter efter beräknad avgångstid lämnar vi den norrländska marken.

Hemma väntar min finfina familj. Som jag vill dela alla mina upplevelser med. Nån gång ska jag ta de med mig alla tre upp till mina gamla hoods. Visa platsen där mormor o morfar bodde. Kanske även platsen där morfar är uppvuxen. Visa var min mamma växte upp i Jokkmokk med sina fem syskon. Alla mina mostrar. Mina kusiner. Min morbror.

Jag har bestämt mig. Mina rötter är även mina barns rötter.

Tiden som har gått kommer aldrig mer tillbaka. Men det är heller aldrig för sent.

En skaldjursbuffe på bordet här hemma. Mer sång och champagne. Paket. Så mycket kärlek. Skulle kunna vänja mig vid att fylla år varje dag.

Livet mina vänner. 48 år och det är aldrig för sent.

All kärlek ❤️

Ja jag vet att det blir mycket härifrån nu. Den som är nyfiken kan fortsätta läsa, ni andra struntar i det helt enkelt.

Fjärde och sista etappen för oss blev Gräftåvallen i oviksfjällen.

Lika magisk natur som de övriga dagarna men ändå på ett helt annat sätt. Öppen, milsvidd mark och det kändes som om vi kunde se över hela världen.

Mäktet!

Här Uppe såg vi tält som stod uppställt och det såg rätt mysigt ut när familjen höll på att packa ihop sig med alla barn och all packning. Och det är nåt jag verkligen har lagt märke till de här dagarna. Mycket barnfamiljer Som ger sig ut på fjälläventyr. Inte alls ovanligt med små barn, och många som blev burna med ryggsele eller på magen. Imponerande känner jag spontant. Vilket tålamod! Och vilken planering. Tänker med mat och kläder efter väder. Och allt annat som kommer med barnen när de är små.

Och så leendet 😃

Fallen på Gräftåvallen. Iskallt vatten som jag iallafall doppade fötterna i.

🙌🏽

Där sitter de bra, mina fina svärföräldrar.

Igår mötte vi två små flickor på leden upp till Lillådammen. De hade varsin liten ryggsäck på ryggen och de hade block o penna i sina händer. Runt halsen hängde rosa små My Little Pony kikare. De var minsann på fjället för att leta efter enhörningar, sa de bestämt.

Helt underbart ju! De skulle minsann hitta enhörningar. Och deras föräldrar hade inte tagit drömmen ifrån dem.

Och som jag önskar att deras dröm går i uppfyllelse. Och jag önskar så att de fortsätter att drömma även i framtiden. Att ingen tystar dem. Även om enhörningarna just här kanske lyser med sin frånvaro. Eller så kanske de finns? Vad vet egentligen jag? Vem är jag att bestämma det? Bara för att jag själv inte har sett nån. För så är det ju lite granna. Det är lättare att tro, när man själv har upplevt det. Eller så behöver man inte ens uppleva – för att tro. Bara det man väljer att tro på gör en lycklig, och att man känner sig trygg i sin egen tro. Det är det som gör det här landet så himla bra. Man får banne mig tro på vad man vill. Och man får banne mig älska vem man vill.

Och tror man på enhörningar – så gör man det.

Hade de dock varit med på fjället idag så hade de iallafall sett en hel del vildrenar som sprang omkring på mycket nära håll.

Kanske inte lika spännande som en enhörning i deras värld. Inte i min heller visserligen. Men det är sjutton så nära ändå.

Tack allra finaste Jämtland för att du har visat dig från din allra bästa sida dessa magiska dagar.

Tack till mitt fabulösa resesällskap som har gett mig världsbästa minnen för livet. Ni äger allihopa!

Nu hoppas jag att jag kan konservera känslan jag har i kropp och knopp för att sen kunna skruva upp korken en smula då och då för att kunna ta fram en gnutta lite då och då av all denna härliga energi som jag nu har lagrat.

All kärlek ❤️

Tre dagar – tre helt olika upplevelser!

Magiska upplevelser och fantastiska minnen på helt olika sätt. Orden tar snart slut av alla superlativ jag skulle kunna ge.

Det alla tre dagar dock har gemensamt är min totala hängivenhet och den härliga energi och genuina glädje de har gett mig! Jag bara går omkring här och ler. Med både själ och hjärta.

Vi vaknade tidigt denna morgon sv solsken och blå himmel. Men temperaturen visade endast 10 grader varmt. Vad skulle man klä på sig? Ha med sig?

Dagens etapp var en vandring strax utanför Åre, Fröå Gruva. Upp mot Lillådammen och Byxtjärn. Allting med utsikt över Åreskutan.

Vid 9 tiden var vi på plats. Så väldigt skönt att börja etapperna innan det blir fullt med folk. Det har vi lyckats med alla tre dagar. Vi är helt ensamma på vägen upp. Och möter drösvis med människor som är på väg upp när vi är på väg ner.

En aning surt i markerna och jag är mycket tacksam över mina nya kängor jag köpte speciellt inför den här resan. Inga skoskav what so ever.

Men ser ni färgerna!

Drickapaus. Ingen vandring utan välförtjänta pauser.

Gänget och jag.

Och så ljudet av dessa porlande bäckar. Rent meditativt.

Uppe vid Lillådammen. Åreskutan rakt fram. Så mäktigt. Hallelujamoment!

Vi och oändligheten. Lugnet. Luften. Tystnaden. Doften. Kärleken.

Byxtjärn.

Där var vi några som kunde bocka av ett litet dopp i det kristallklara vattnet.

Inte alla.

När man sen går neråt samma väg som man kom, så ser man plötsligt världen åt liksom andra hållet. Och åt det hållet är det precis lika storslaget. Lite så som livet är i det stora hela. Medvetenheten om att saker och ting alltid har flera sidor. Allt är inte alltid som det ser ut åt ena hållet.

Efter den här strapatsen åt vi en sen lunch inne på Åre torg där det var full spruta med aktiviteter av alla de möjliga slag och massor av folk.

När vi var klara med maten drog vi vidare mot Tännforsen, Sveriges största vattenfall.

Jösses! Vilken syn! Vilken kraft! Vilket dån!

Och jag vet var skatten finns.

På vägen till Tännforsen passerade vi Duved. Där konfirmerade jag mig sommaren 1985, endast 34 år sedan, i Duveds kyrka. Vi hann faktiskt med ett litet kort besök även där. Jag gick in och skrev i gästboken. Mysigt.

Tänk – en minnesrik dag till. Jag är fullständigt nockad. Hur ska jag nånsin kunna smälta alla dessa intryck?

Jag vill bara gosa in allting i hela mitt hjärta och bevara och spara och njuta av i resten av hela mitt liv.

Glädje och kärlek!

Svärmor tog täten direkt. Jag hamnade på efterkälken på en gång.

En vandring uppför Drommen, Höglekardalen i Oviksfjället stod på agendan idag. Och sen knalla nerför Dromskåran.

Jösses, vad de pinnade på.

Strax innan fikat kom vi upp över trädgränsen. Här togs jackorna på.

Maken och hans far vandrade på. Över stock. Över sten.

Uppe! Vandrat ca 500 höjdmeter. Vinden tilltog en smula. Och herregud vilken värld som visade sig. Vyerna är vidunderliga och helt storslagna. Man känner sig rätt liten på jorden och känner en sådan enorm respekt för moder natur.

Och mänskligheten behöver verkligen stanna upp och börja tänka vad som gäller miljön och vara rädda om det som finns kvar.

Och där! Långt där borta vid branten ner ser man var vi skulle börja vandringen neråt.

Otroligt!

Dromskåran i bakgrunden.

En skåra mitt i berget, skapat av inlandsisen under sista istiden.

Tyvärr har bilderna svårt att helt återge hur brant o smalt det var och hur gigantisk denna skåra var.

Brant. Smalt. Ålning medelst hasning var det som gällde. Ni kan se stigen vi följde längs branten.

Maken valde att gå längst ner och ser ut som en liten prick där nere.

Sonen och jag där uppe.

Kolla! Vad vi gick. Efter ca en timme hade vi klarat av själva skåran hela vägen ner. Så mäktigt!

Nu var det bara resten kvar.

Fyllde vattenflaskorna.

Och ljudet av porlande vatten. Magiskt.

Väl nere i skogen kom myggen och ville ha sällskap. Snart var vi nere vid parkeringen igen och där satt farmor o farfar och väntade in oss. De valde att inte gå i skåran på vägen ner och det var ett mycket bra val av dem. Men vilka stålisar till svärisar jag har. Jag är imponerad. Mycket imponerad till och med. 👊🏻🤘👊🏻

En till härlig dag med naturen som sällskap! Sååå mäktigt!

All kärlek ❤️

Jordens paradis kan ligga mitt ute i ingenstans i det djupaste av Jämtland. Och i så fall har vi faktiskt hittat det!

Vår tanke var att vandra Forsaleden. Maken, en av sönerna och mina svärföräldrar. Matsäck packad. Badkläderna lika så.

Myggmedel på och vi påbörjade vår vandring.

Efter ca 3000 steg hamnade vi här.

Vi tyckte det var sagolikt vackert så vi stannade för en liten fikapaus.

Och vi kunde bara inte gå vidare. Forsen drog i oss som det vore magneter. Det var var bara att byta om. På med badkläder.

Laxtrappan.

Den badade vi i.

Vattenfallet.

Det badade vi i.

En liten puss under vattenfallet är ju precis rätt.

Klart o fint vatten precis överallt.

Bästa svärisarna som inte bangar för nåt.

Glädjen!

Det här är bland det absolut vackraste och bland det absolut roligaste jag har upplevt på väldigt, väldigt länge! Otroligt!

Svärmor helt ensam i världen. Men det är hon ju inte såklart.

När vi efter ett par timmar i detta paradis kände oss klara så var vi säkert ett par hundra människor som hade hittat hit med vår matsäck och badväska för att njuta av denna fenomenala natur.

Vår vandring blev inte så lång som vi hade planerat. Vet inte ens om det går att kalla det för vandring helt ärligt talat. Men jösses! Vad vi fick uppleva istället!

Wow! Glädjen och lyckan i både hjärta och ögon just här och nu, den tänker jag förvara ända in längst innerst inne.

Tack universum för den här underbara upplevelsen!

All kärlek ❤️