Ta ansvar. Ta ansvar. Äga sin jäkla skit. Viktigt. Och så himla svårt. Man behöver vara både modig och sårbar.
Oftast är det lättast att vilja bemöta sin egen skit med ett litet ”ursäkta, men”. Och sen lägga till en hel del annat. Bli defensiv. Hitta förklaringar. Bemöta med ett självförsvar. Att sitt eget beteende beror på någon annan. Eller något annat. Att om inte den andra hade gjort eller sagt så – så hade jag inte gjort så.
Ta eget ansvar. Äga sin egen skit. Be om ursäkt på riktigt. Utan att lägga till något annat. Förlåt, jag är genuint ledsen för att jag fick dig att känna så. Det var inte min mening. Jag förstod inte bättre. Hur kan jag gottgöra.
Sina egna triggers är ju inte svåra att känna. Alls. Man märker och känner ganska snabbt hur och när man går igång. I olika situationer. På olika sätt. Frågar du din omgivning vet de till 100 procent hur du fungerar. Och kanske till och med struntar i att säga olika saker till dig, typ ”skyddar” dig för verkligheten, för de vet hur du reagerar och agerar.
Det svåra här är att faktiskt KÄNNA. Sätta ord på det som händer i en själv. Låta känslan vara. Utan att agera på den.
Attt våga känna in varför man blir arg. Vad är det i mig som gör mig så arg/ledsen/besviken/rädd eller orolig just nu? Vad är jag rädd för? Egentligen.
Det är i slutändan enbart du själv som ansvarar för det som kommer ut ur din mun och i vilken ton det sägs, hur du väljer att hantera det som händer.
Det finns alltid skäl till varför vi människor är som vi är. Verkligen. Bagage har vi alla. Vi kan inte ta ansvar för allt som hänt i våra liv, men det är vårt eget jäkla ansvarsområde att hantera oss själva. Att våga packa upp det där tunga, skaviga, vassa som ligger där och bara gror. Varför reagerar vi som vi gör. Det är ens eget ansvar att försöka läka det som faktiskt ligger där djupt inombords och som inget hellre vill än att få se skymten av ett ljus. Och få förståelse. Och förlåtelse.
Inte bara ”sån e jag”.
All kärlek 🧡
