Nu ska visst tjejer få börja tackla varandra när de spelar hockey. Det har de inte fått göra tidigare. Det kan man tycka vad man vill om såklart. Att de inte har fått göra det innan. Damer behöver även spela med galler på sina hjälmar. Det kan man också tycka vad man vill om. Killar, seniorer, behöver inte ha det. Men vilka är det som skulle behöva ha galler, egentligen kan man undra? För vilka är det som slår pucken hårdast, om den skulle hamna rakt i ansiktet? Men jaja. Det visar kanske vilka som är smartast ändå.
Nu ska iallafall damer få börja tacklas. Och det är lite det jag funderar på. Inte på själva tacklandet. Utan på det här fenomenet med att faktiskt vara tjej och kvinna i denna värld.
För att vi kvinnor ska så att säga ”räknas” med så förväntas vi att bli mer som männen. Mannen är den så kallade normen att gå efter. Mannen ses således mer som det ”rätta” sättet att vara på.
Vi kvinnor ska ta för oss mer, höras mer, ta mer plats. Vi ska förändra oss. Bli hårdare. Tuffare. Högljuddare. ”Ta det som en man” till exempel. Då kanske vi duger. Om vi har tur. Men vi tjänar inte lika mycket pengar hur ”manliga” vi än försöker att bli.
Men varför är det så? Varför ska vi kvinnor alltid sträva efter, eller behöva, att bli som männen? Vad är det för strävansmål egentligen? Vad skulle hända om det vore tvärtom? Tänk om männen en dag skulle få för sig att sträva efter att bli lite mer som kvinnan istället. Kanske lyssna lite mer. Lära sig att hantera känslor. Släppa fram sin lite mer mjuka sida. För nånstans finns den ju. Vara en förebild för både sina döttrar och sina söner, och visa att man kan både gråta och prata om känslor. Och vara stark samtidigt dessutom.
Och samtidigt som jag funderar över det här så kommer ofattbara nyheter från andra sidan Atlanten. Där pratas det nu, år 2022, om att slopa abortätten för kvinnan. Mannen får gärna släppa sin säd i kvinnan på det sätt han behagar, och göra en kvinna gravid. Sen behöver inte han ta mera ansvar. Om han inte önskar det. Men kvinnan, hon ska inte få bestämma över sin egen kropp. Nej minsann. Det ska andra göra åt henne. Men. Det enda de kan förbjuda är dock de säkra aborterna. Aborter kommer kvinnor alltid att utföra, under osäkra former och med fara då för kvinnans eget liv istället.
Flickor som har utmaningar under sin barndom får oftast inte sin eventuella npf diagnos förrän i tonåren eller som vuxen. Därför att riktlinjer och kriterier är uppgjorda efter pojkars beteende och sätt att vara på. På flickor syns och känns det helt enkelt på annat sätt. Och forskning är enbart gjord på pojkar. Därav är behandling, stöd och hjälp utformad så att det ska passa pojkar. Sååå många flickors liv blir lidande på grund av detta. Med krånglig skolgång och psykisk ohälsa i olika former som följd. ( säger absolut inte att alla pojkar får rätt hjälp heller, absolut inte, långt därifrån. Men de har större chans till hjälp eftersom de oftast syns mest ).
Och så läser jag i tidningen om att shiamuslimska imamer i Sverige, som får bidrag från svenska staten, utför tidsbegränsade äktenskap där mannen har all rätt i världen att göra vad han vill med kvinnan under den tiden. En timme. Eller ett par veckor. Sen tack och hej. Skattefinansierat koppleri kan man säga, där både du och jag är med och betalar.
Och varje dag läser jag i tidningen om män som dödar kvinnor. Det tar liksom aldrig slut.
Män som tar sig rätten att bestämma över kvinnors liv.
🤷♀️
Life of Ingela 