För ungefär sisådär 38 år sedan. Kan inte ens förstå att det är såååå länge sen. 38!! Nästan 40. Ja jösses.
Då var jag en helt vanlig tjej. Med de funderingar och oroskänslor som vilken blivande tonåring som helst hade eller har. Duger jag som jag är?
Och som med precis alla flickor, nån gång däromkring, så började kroppen att ändra sig. Både här och där. Deo blev ett måste. Humöret började svikta. Det hände så väldigt mycket inom mig under den perioden och jag blev informerad om att det var hormonerna som spökade. Ett konstant hormoniellt kaos. Osams med mamma o pappa mest hela tiden. Och jag fick lära mig att ingenting av detta var konstigt. Allt var i sin ordning. ”Det är sånt man ska igenom”. Alltså inga konstigheter. Då skyllde man hela den perioden på just hormonerna.
Åren har gått. Man har kämpat på. I med och motgång. Och just som man har börjat känna sig som den starkaste versionen av sig själv, både själsligt och fysiskt. Liksom trygg i sig själv. Starkare. Tar inte lika mycket skit som förr. Ja men vad händer då?? Jo då tycker kroppen att det är dags att göra en såndär förändring igen. Men va? På riktigt. Jag orkar inte. Jag är inte med på den överenskommelsen faktiskt.
Från att ha känt mig skapligt trygg och stark i mig själv under ett par års tid, har jag nu börjat känna hur ett visst tvivel börjar gräva sig in. Självkänslan sjunker som en Sten och funderingar kring vad jag både har hört och vad jag egentligen har sagt infinner sig emellanåt. Eller ganska ofta faktiskt. Vad sa jag nu? Vad sa hen? Alltså, minnet? Sover som en jäkla kratta och humöret sviktar sjukt mycket. Osams med maken mest hela tiden. Närå. Eller jorå. Och återigen kommer känslan – duger jag som jag är?
Skillnaden mot för 40 år sedan, är att nu är det absolut ingen som skyller detta på just hormonerna. Absolut ingen säger att det är hormonerna som spökar. Utan kvinnor i den här situationen får oftast höra att de utmattade, deprimerade eller stressade. De blir sjukskrivna på sin höjd och kanske får sertralin för depression och ångest.
Men absolut ingen säger
Men du – det här är helt normalt. Det är nog bara dina hormoner som spökar just nu. Och vet du – det bästa av allt – det finns hjälp att få!!
För det gör det! Det finns hjälp att få! Men det är tyvärr riktigt bökigt att få den.
Tänk så väldigt många liv som skulle må så oerhört mycket bättre om kunskapen om hormonersättning kunde spridas. Både hos läkare och oss vanlisar. Såå många liv. Inte bara kvinnans. Utan även hennes partners. Tänk den dagen då redan trötta och slitna kvinnor slipper kriga så hårt för det de har rätt till. Tänk den dagen då alla kvinnor slipper kriga för att må så bra som de egentligen kan. Med rätt hjälp.
Och med den här sjunkande självkänslan så blir man ju då så enastående glad och lycklig när man har suttit hos tandläkaren med vidöppen mun en lång stund – och tandläkaren säger med ett leende – Sådärja. Då var vi klara. Bra jobbat!
Så himla skönt att ändå vara bra på nåt!
All kärlek ❤️
Life of Ingela 