Som förälder gör man verkligen sitt allra, allra bästa. Sitt yttersta. Det är en utomjordisk utmaning, för de små liven kommer helt utan manual och alla barn är helt unika. Ingen är den andre lik.
Märker man då efter ett tag, oftast inom ett par år, att barnet dessutom inte riktigt faller inom normen för ”det normala” ( vem bestämmer vad som är normalt ens? ) blir utmaningen än större.
Och när utmaningarna, både för barn och föräldrar, börjar att påverka vardagen, både för barn och vuxna, då är det dags att söka hjälp. Och innan man tar det stora steget har familjen redan provat det mesta för att få livet att gå ihop. Jag lovar. Man är till och med på bristningsgränsen för vad man pallar med. För som förälder vill man ”lyckas”. Precis som sitt barn. Barnet gör också allt i sin makt för att lyckas. Inget barn vill misslyckas. Men när kravställan ibland blir för hård, för hög, för tuff, för mycket på en gång. Då krockar det. När frustrationen inte har någon kanal ut, då brister det. Och vardagen blir alldeles för tuff.
Som förälder till ett barn som kämpar så outsägligt hårt, är det inte helt ovanligt med små tips från andra, från omgivningen. Dessutom oftast helt oombedda.
Antingen stöttar man för mycket. För barnet behöver ”minsann lära sig hur livet är”. Eller så stöttar man för lite och man borde ”minsann sätta gränser för man är alldeles för slapphänt”. Man är även ”negativ och bara ser alla problem” fast det är så livet ser ut.
Känslan av att aldrig göra rätt. Hur man än gör. Kan man förresten nånsin göra rätt i andras ögon? Jag vet inte. Är det målet? Att göra rätt i andras ögon? Nej, absolut och verkligen inte. Målet är att barnet och dennes familj ska kunna må så bra som möjligt utifrån varje individs egna förmågor. Självklart! Oftast finns det ju ett eller flera syskon i familjen som också behöver sitt. Otillräckligheten här som förälder. Samtidigt som det är ruggigt svårt att låta bli att inte bli påverkad av andra.
Kommentarer om att ”jamen sådär gjorde mitt barn också ibland” och ”sådär gör alla barn då och då” är tämligen vanliga likaså. Skillnaden är att barnen med adhd/autism lever med detta. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Det händer inte ”då och då”. De här barnen har inte ångest en gång om året. De här barnen kan ha ångest kanske fyra gånger om dagen. Eller mer. Eller rent av dygnet runt. Sån ångest att de är rädda för att kräkas (och får ångest även av det) varje morgon innan de ska till skolan.
Som förälder får man slita. Oavsett. Så är det. Det är ett livslångt lärande att vara förälder.
Dessutom har alla föräldrar sin egen ryggsäck med mer eller mindre bearbetade och oläkta trauman med sig in i föräldraskapet.
Till barn med npf får man även slita bland annat mot eller med, vet inte vad jag ska skriva, förskola, skola, åtgärdsprogram som skrivs som varken följs eller följs upp, oändligt många möten, bup, habiliteringen, psykiatrin, fördomar, samhället, sin arbetsgivare, sin omgivning och inte minst sig själv.
Kontentan av det hela, ja vad vill jag med det här egentligen, jag vill nog bara säga – Du vet aldrig vad en annan människa går igenom. Det som syns är enbart toppen av ett stort, jäkla isberg.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 