Life of Ingela

Vid 15 följde min egen mamma med till mitt livs första gynundersökning. Väl där nästan strösslade gynekologen ut med p-piller. Typ kunde jag välja och vraka vilken sort eller vilket märke jag än ville ha. Inga problem. Och absolut inga konstigheter.

Jag åt nog dessa piller i cirka 10 år. Utan skrupler. Ingen sa något om att detta kunde användas under en viss tidsperiod. Utan det var bara att käka på. Jag slutade när vi bestämde oss för att bli föräldrar.

Mellan graviditeterna började jag med p-piller igen. Fick riktigt jobbiga biverkningar. Mest deppig och nedstämd. Riktigt jobbigt. Kände absolut inte igen mig själv och kunde av mig själv härleda detta till mitt användande av p-piller. Det var absolut ingen läkare som gav mig förståelse för detta. Jag slutade knapra. Mådde så mycket bättre.

Med den kunskap jag har idag misstänker jag att det var gestagenet som jag mådde så dåligt av. Den syntetiska varianten av progesteron. Då föreslog gyn att jag skulle sätta in en hormonspiral istället. Va? Men även den innehåller ju gestagen. Sjukvården nästan återigen fullkomligt slängde ut olika hormonpreparat åt mig. Jag avstod.

Idag, med den erfarenheten och kunskapen jag har idag efter att ha läst på en hel del, kan jag inte låta bli att fundera över hur många kvinnor det är som använder sig av preventivmedel med gestagen (syntetiskt progesteron) samtidigt som de behöver äta antidepressiva mediciner. Vad är vad här? Och sjukvården nämner ingenting.

Nu när jag är över 50, det finns inga aktiva äggblåsor kvar. En sorg nånstans inom mig att min kropp har gjort sitt. Kroppen tillverkar inte längre varken progesteron eller östrogen. Med alla miljoners biverkningar som kroppen och knoppen får med det underskottet.

Nu när jag själv ber om hormoner hos läkarna så känns det nästan helt omöjligt. Framförallt har jag fått kriga oerhört för att få bioidentiskt progesteron. Nästan stört omöjligt.

Vad är det som gör att det är så mycket svårare nu? Varför strösslade sjukvården ut hormoner när jag var liten? Då, när jag var en ung kvinna behövde jag dem inte, jag ville bara inte bli med barn.

Idag behöver jag dem. Min kropp skriker efter dem. Varför måste jag kriga för hormoner nu, när jag vet att kroppen går på underskott? Jag mår så oerhört mycket bättre med dem, än utan. Och för mitt framtida jag så behöver jag verkligen dessa.

Med dem sover jag så oerhört mycket bättre. (Det var absolut det jobbigaste. Att inte kunna sova). Led och muskelvärk har försvunnit. (Har haft fruktansvärt ont i axlar och armbågar, vilket också självklart bidrog till att nätterna blev så svåra). Världen har blivit bra mycket klarare och mer färggrann och livet känns inte lika grått och trist.

Istället erbjuder läkarvården en spruta med kortison i en värkande axel till exempel. Samt ber oss knapra smärtstillande. Antidepressiva piller blir för många kvinnor ett alternativ när medelålderslivet börjar kännas knackigt. Och sömnmedel skrivs gärna ut. Sjukskrivningar anmäls på löpande band. Summa summarum ber läkarvården oss kvinnor att stoppa i oss så myvket annat. Men inte hormoner.

Svårt att förstå.

Säger absolut inte att hormoner är lösningen på allt. Självklart behöver man se över sitt eget dagliga liv och försöka se vad man kan förändra för att må bättre. Att tex prioritera sömn och återhämtning, stressreducera vardagen, prioritera protein i sin dagliga kost, att styrketräna, ta hand om sig själv så gott man kan och vara en smula rädd om sig är väldigt bra saker att ta tag i först. Klimakteriet hits hard. Det kommer aldrig att bli som förr.

Att bara ”nöja sig”, stå ut ”för det är så här det är att vara kvinna i den här åldern” köper jag inte över huvud taget. Inte när det finns hjälp att få. Läs på och ta reda på vad som kan hjälpa just dig.

Många kvinnor upplever mycket stress i vår ålder i olika former. Man ska tex rodda barn som flyttar hemifrån, ta hand om föräldrar som blir äldre, ta hand om sina relationer, sköta jobb som aldrig förr. Samtidigt som klimakteriet slår till med full kraft. Att då kunna hålla balansen mellan stresshormonet kortisol och det lugnande samt ångestdämpande hormonet progesteron blir således superviktigt för att minimera stressrelaterade sjukdomar i kroppen.

Hur i hela världen är det ens möjligt att hålla den balansen när kroppen inte längre tillverkar dessa ångestdämpande hormoner och läkarvården inte vill skriva ut dessa, fast de har full möjlighet att göra det? De gör det till kvinnor som genomgår ivf.

Vad blir konsekvenserna för den enskilda kvinnan? Och i slutändan samhället?

Jag kan inte förstå.

Ni som har orkat läsa hela vägen hit – finaste elogen till er! Stort tack! Vi behöver verkligen hjälpas åt här. Skickar med en fråga – Hur kan vi tillsammans minska stigmat angående klimakteriet?

All kärlek 🧡

I söndags satte vi oss i bilen för att åka från sommarstugan ner till Asarum. Min brorsdotter som tillika är mitt gudbarn, skulle konfirmeras.

Halv sju började vår roadtrip genom de småländska skogarna för att vara på plats i tid ett par timmar senare. Min man kör en hel del mil i jobbet, och när vi satt där i bilen så kom vi fram till att han har kört cirka 36 varv runt jorden de senaste 24 åren! Och så har han ju även kört omkring på mig och killarna också under de här åren. Haha! Hur är det ens möjligt? 36 jäkla varv runt jorden! Då kan ni lite snabbt räkna ut hur många mil per år han åker runt på de svenska och norska vägarna.

Väl framme i Asarum blev det en riktigt fin stund i kyrkan med pirriga och förväntansfulla ungdomar. Stolt faster och gudmor.

Idag tisdag, har vi ökat ytterligare på makens varv runt jorden genom att vi tog oss till för oss, nya tassemarker att utforska.

Det blev en förmiddagsfika på bryggan i Blankaholms gästhamn. Även en titt i en riktigt mysig, liten och gammal handelsbod.

Sen satte vi på GPS’en och hamnade långt ute i skärgården nånstans som hette Östra Skälö. Där blev det en smarrig lunch på restaurangen precis bredvid havet. Älskar såna här utflykter. Ut och iväg. Små grusvägar och ingen aning om var man är. Och så dyker det upp härliga smultronställen lite överallt. Badväskan var självklart packad men den kom tyvärr inte till användning denna dag. Heller.

Och så hamnade vi till slut ute i blåbärsskogen. Eller om det var kantarellskogen. Svårt att veta. Det var bara att välja. Jag valde blåbär. Maken kantarell. Det var vi och myggen. Kvällsmaten fixad av moder jord och bären till frukostyoghurten kalla och krispiga tills i morgonbitti.

All kärlek 🧡

Stor dag för vår yngste son i fredags. Stor dag även för oss som föräldrar. Efter tre års studier i Jönköping, varav en termin i Paris, är han nu äntligen klar och tog i fredags sin välförtjänta kandidatexamen.

Självklart var vi på plats och fick uppleva hela den högtidliga ceremonin på Jönköping konsert och kongress tillsammans med många, många anhöriga från när och fjärran.

Herregud så himla vackert!

Mina ögon började vattenfyllas redan när första klassen kom upp på scenen. Och det var inte ens vår sons klass. Då kan ni tänka er hur det kändes när han och hans vänner gick in. Oj, så fint det var allting. Gåshud.

Tänk att den här lille killen skulle stå här 24 år senare ❤️

Stort grattis till dig, älskade Calle! Jag är så stolt över dig. Du imponerar och inspirerar.

Framtiden är din!

All kärlek 🧡

Idag har jag blivit fotad av en äldre kvinna när jag slängde ris på ristippen. Hon stod där med sin hund när vi kom med vårt släp.

Precis när jag stod i begrepp att börja slänga vårt ris så tog hon upp telefonen och började fota. Jag konfronterade henne och sa att jag inte alls vill att hon tar foto på mig och så undrade jag samtidigt varför hon ens tog fotot på mig.

Då kom hon fram och började vispa frenetiskt bland vårt skräp som låg under riset på släpet och attackerade hårt om att vi skulle väl inte kasta det där skräpet här på tippen???? Va?? För det har hon minsann sett, sett folk göra!!

Jag informerade henne om att då är inte vi folk, utan vi hade tänkt åka med det till Malmen.

Jag bad henne sedan att radera fotot, men hon malde återigen på om att hon minsann sett folk slänga skräp här och att hon anmäler alla! Alla som gör det!!

Ja, men nu har inte vi gjort det och vi hade inte tänkt att göra det heller.

Jag bad henne återigen att radera bilden/bilderna men hon bara fortsatte hävda att hon minsann har sett folk slänga skräpet på ristippen. Och det är förbjudet. Titta bara här runt hörnet!!

Lite mera ordväxling, sen så sa hon till slut att hon hade raderat bilden. Men vad vet jag. Jag bad aldrig att kolla hennes telefon.

Det kändes självklart inte roligt att bli anklagad, men det mest obehagliga var att bli fotad av en okänd människa som stod snett bakom min rygg, med målet och syftet att bli anmäld för nåt som inte ens hade hänt. Och som inte ens över huvud taget skulle hända.

Bara för att hon minsann har sett folk göra på detta sätt.

Jag vet att ristippen är en känslig historia och idag har jag lärt mig att det finns personer som tar ett högst personligt ansvar att den sköts på ett i deras syn, korrekt sätt.

All kärlek 🧡

Jaha. Tiden går. Medelålders. Hitta sig själv? Den gamla klyschan. Ni vet, kvinnan som liksom inte bara är mamman. Var är hon? Vem är hon? Jag tänkte lite naivt att det kunde ju inte vara så svårt, det var ju bara att försöka hitta tillbaka till mitt gamla jag. Till den jag var för …..jättelänge sen.

Men så har jag insett, att den kvinnan finns ju inte ens längre. Så vad är det för mening? Henne kan jag ju leta efter hur länge som helst om jag vill, men det är ju fullständigt onödigt, för den kvinnan som var jag för nästan 30 år sedan finns inte kvar. Hur mycket jag än försöker hitta den kvinnan, så kommer det aldrig gå. Och skulle jag ens vilja det?

27 år har gjort sitt så att säga. Och helt ärligt, egentligen kanske jag inte ens vill vara mitt gamla jag faktiskt. Jag gillar mitt mer mognare jag. Jag gillar mitt mer tryggare jag.

En helt annan version av mig själv helt enkelt.

Jag gillar att livet har gett mig erfarenheter, smällar och visdom. Jag gillar att jag hela tiden strävar efter att lära mig mer, av allt som händer och av alla jag möter, både i det som är skönt, enkelt och roligt, men även i svåra och tuffa perioder och situationer.

För 27 år sedan skulle jag inte ha klappat mig själv så ofta på axeln och säga att jag dög som jag var. Även om jag önskade det.

Men det gör jag idag! Idag klappar jag mig själv på axeln helt utan att skämmas och jag tittar mig själv i ögonen varje morgon och säger – tjena tjejen, du duger precis som du är!

Och det vill jag verkligen skicka med, att det gör sannerligen du också! Kom ihåg det! Du duger alldeles precis som du är!

All kärlek 🧡

Jag vet inte jag. Egentligen.

Hur spelar egentligen tjejer fotboll? Jag som har spelat fotboll ända upp i 30 års åldern.

Som det verkar, så jäkla illa och dåligt iallafall, att det är det värsta en kille kan liknas vid. Tänk så kränkande att jämföras med oss.

Redan när jag var liten, för cirka 40 år sedan, skreks det högt när en av de killar som blev valda sist skulle slå en passning – ge bollen till mig för du passar som en kärring. Eller när det var inkast – kasta inga kärringkast nu. Eller om han var lite för långsam i den bästes ögon – du får vara avbytare för du springer som en tjej. Och ingen sa absolut någonting om detta. För det var så det var.

Nu har det gått snart 50 år sen dess. Och fortfarande kallas killar och män som inte presterar enligt önskemål från tränare eller andra – att de spelar som fucking tjejer.

Vad som händer i ett omklädningsrum, och vad som sägs i ett omklädningsrum är ett hett ämne. Många tycker, framför allt män ( inte alla män), att det är löjligt och inget att bry sig om. För det är så det är bara. Herregud, de är ju vinnarskallar och saker sägs i stridens hetta.

Men jag tror verkligen inte att den kulturen stannar där. Är man som kille uppvuxen i den omklädningskulturen så tar man med sig den ut i andra situationer. Framför allt tillsammans med andra killar i grupp.

Hur ska det nånsin förändras om vi inte pratar om det?

Tänk att jämföras med tjejer kan vara det värsta tänkbara för en kille. Eller en man.

Och hur känns det egentligen för oss som faktiskt är tjejer? Att jämföras med män, när de är som allra sämst? Att jämföras med män när de är så dåliga och inte presterar som önskas eller förväntas?

Tjejer förminskas och förlöjligas ständigt. Och jag är så oerhört trött på det.

Jaja. Året är 2024. Det kanske har gått en smula framåt sen jag var en liten tjej. Men inte mycket tydligen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Ni män som innerst inne faktiskt kan förstå hur illa det här, för ni finns, jag vet det, ni behöver steppa upp. Ni behöver tala om för den där kompisen när han går över gränsen. Ni behöver visa med rak rygg och högt huvud att det där beteendet inte är ok.

Först då kan det bli en förändring.

All kärlek 🧡

Ibland känner man sig under isen. Under the weather, som engelsmännen säger. Ibland vill man bara gråta.

Och det är ok.

Att gråta känns helande. Att låta tårarna rinna, att släppa ut det som vill ut, är renande och helande för både knopp och kropp.

Att inte släppa ut det som känns instängt lagras inombords. Känslorna läggs lager på lager som ett skydd mot det som känns jobbigt och utmanande. Andningen blir påverkad. Det blir tungt och svårt att andas rätt. Det samlas gammal, unken luft i lungorna som aldrig kommer ut, pga att utandningen är för kort och inte tar med sig allt. Tänk er en gammal källare där luften aldrig vädras ur. Och man kan ju bara ana hur kroppen mår med det i systemet.

Att gråta är inte farligt. Att gråta är inte ett tecken på svaghet. Att gråta är det inte bara kvinnor som behöver.

Att gråta hjälper dig att släppa på spänningar. Att gråta hjälper dig att läka din kropp. Att gråta hjälper dig att få fatt på dina känslor. Man behöver inte alltid veta varför man gråter. Men genom tårarna kan man få lite vägledning och insikt i vad de betyder. Om det är oro, ilska, rädslor, stress, lycka, sorg, ensamhet, glädje eller nåt annat.

Tillsammans med magkänslan och tårar kan man hjälpa hjärnan på traven att hänga med.

Ibland kan gråt skrämma andra människor som finns i ens närhet. Och de reagerar på sitt inlärda sätt. Kanske till och med, med ilska eller irritation. Men det får stå för den individen. Som ännu inte har förmågan att kunna ta emot dina tårar med kärlek.

Att lägga ansvaret där det hör hemma, är en av livets utmaningar.

All kärlek 🧡

Att säga nej kan vara en ordentlig utmaning.

Konsten att säga nej till det man inte vill, inte mår bra av, inte känns ok har inte alltid varit jättelätt för mig. Konsten att säga nej när ens egen gräns för vad som är rätt eller fel har passerats kan vara en oerhört svår sak att göra.

Orsaken till det kan vara massor så klart. I mitt fall har jag fått kämpa med skuld o skam- rädsla och dåligt samvetekänslor när jag ibland har velat säga nej. Istället för att ha tillgodosett mina egna behov, har det varit viktigare för mig att tillgodose andras. Fast nu när åren har gått, jag har blivit klokare och livet har gett mig oändligt med erfarenheter så inser jag att egentligen har det kanske inte just varit viktigare, även om jag har intalat mig det. Innerst inne kanske det till och med har varit det enklaste. För att jag helt enkelt har haft en utmaning i att stå upp för mig själv.

Det är en av alla saker jag skulle ha sagt till mitt yngre jag om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden- våga säg nej tjejen, stå upp för dig själv!

Det är en av fördelarna med att bli äldre, känslan av tryggheten i mig själv.

Men vad är det egentligen jag har varit rädd för? Kan inte svara på det. Säkert har oron för reaktionen hos motparten varit en drivande faktor i min rädsla för att säga nej.

Men så tänker jag, nu när jag har blivit en klokare och äldre kvinna, att reaktionen hos den andra står för den individen. Och dens ryggsäck.

Jag tänker att det är inte bara en konst i att säga nej. Det är även en konst i att kunna ta emot ett nej. Och det finns det många som behöver träna på.

All kärlek 🧡

Att vara människa är sannerligen inte särskilt lätt egentligen. Kanske just för att vi är människor.

Man gör fel och man har brister. Man säger saker som man kanske ångrar precis när man har sagt dem. Eller så kommer de känslorna i efterhand när man börjar fundera över vad det var som hände och orden som kom ut kanske inte var de mest genomtänkta där och då.

Att ha brister och att begå misstag är som sagt mänskligt. Just för att vi är människor. Det är en del av det som kallas livet. Tror inte det finns en endaste människa som kan leva ett helt liv utan att begå något som helst misstag.

Skillnaden för mig är hur vi hanterar dessa situationer. Hur vi väljer att agera efteråt. Efter misstaget. Det är absolut en av utmaningarna. Att ta eget ansvar och inte lägga ansvaret någon annanstans. Att våga be om ursäkt när och om det behövs och rätta till det som blev tokigt. Människor som i hjärtat vill väl och är varma och genuina, som har förmåga att se sitt eget bidrag till det som hände, är my kind of people och de som jag vill ha i min närhet.

Det är det skönaste med att bli äldre. Förhoppningsvis blir man lite klokare och mer medveten om både sig själv och andra och sina egna och andras skuggsidor.

Det som också ingår i livet är att ibland råka ut för de manipulativa. De som besitter ett beteende som i deras liv är helt ok, men som kan få andra i deras omgivning att må oerhört dåligt. Man mår dåligt utan att man ens förstår varför man mår så dåligt i deras närhet. Tills den dagen man på riktigt har fått nog och börjat få insikt i hur de manipulativa funkar. De manipulativa som då blir arga för att de inte får den reaktion de förväntat sig, eftersom man för en gångs skull har satt ner foten och dragit en gräns när enough is enough. De vill aldrig diskutera deras eget beteende, det som gjorde att man till slut sa ifrån, utan blir bara arga ( eller börjar gråta och sätter på sig offerkoftan, så att det helt plötsligt är synd om dem istället ) på motparten för att den plötsligt har satt en gräns för sig själv.

Riktigt jobbiga situationer och oerhört energidränerande. Men samtidigt ibland livsviktiga beslut och gränsdragningar att ta för att själv överleva. Och man är verkligen inte egoistisk för att visa var gränsen går. Man är bara svårare att manipulera.

Jaha, de var dessa fredagsfunderingar jag hade och som tydligen behövde luftas ut ur mitt system den här gången.

Önskar er alla vackra själar en härlig fredag med medföljande härlig helg.

All kärlek 🧡

Sista dagen av 2023. Sitter i soffan på landet och läser spännande bok denna sista dag av det här året. Under filten. Och en brasa som sprakar sådär himla mysigt. Kommer på mig själv att bara sitta och titta in i elden. Och jag bara älskar den känslan. Att sitta framför brasan. Lyssna på sprakandet. Se hur lågorna rör sig och ändrar färg. Känna värmen. Rent meditativ känsla.

Egentligen ingen särskild dag. En helt vanlig söndag. Men samtidigt som den är helt vanlig, är den helt ovanlig. Årets sista dag. Ett helt år har passerat. I morgon skriver vi 2024.

Försöker summera en smula. Men det känns oerhört svårt. Första delen av året minns jag knappt. Eller så har jag på något sätt lyckats förtränga den perioden. Kanske skönast så.

Andra halvan av året började med att flytta ut ena sonen från sin hemstad och se hur han försvann in genom säkerhetskontrollen på Arlanda, för sin häftigaste tid i livet i en ny stad mitt ute i Europa.

Samtidigt som sonen levde och hittade sin nya vardag i Paris, så hände det så himla mycket hemska saker i världen. Där även Paris stod i centrum emellanåt. Då kändes det tufft att vara mamma. Och så långt borta.

Maken och jag har hunnit med att uppleva en hel del grejer tillsammans under hösten och vintern. Det älskar jag. I en, på många sätt, utmanande tid så känns det viktigt att få vara tillsammans. Få uppleva saker tillsammans. Ibland räcker det också att bara vara. Man behöver sannerligen inte hela tiden ”göra saker”.

2023 avslutades med en helt sagolik semester som jag aldrig kommer att glömma, sonen som flyttade hem till Sverige igen och själv fick jag ett erbjudande om ett nytt jobb som jag tackade ja till, och börjar på den 8 januari. Sista veckan på öppna förskolan i Ryd blev riktigt känslofull med att säga hej då till alla besökare, och jag inser, återigen, att arbetet med föräldrar och familjer är ett oerhört viktigt förebyggande jobb. Oavsett var familjerna kommer ifrån.

Så summa summarum så var väl 2023 ett ok år. Många utmaningar rent personligen för mig själv som jag över tid har behövt hantera. Och med utmaningar så kommer även lärdomar. Och jag försöker förstå vad det är varje situation vill lära mig. Varje situation och varje möte lär mig. En del läxor blir det också. För varje dag växer jag.

När världen ser ut som den gör känner jag tacksamheten än mer. Tacksamheten över mycket, men framför allt över min familj och mina vänner. Ni betyder så sjukt mycket för mig så ni kan inte ens ana.

Att veta att mina älskade vänner finns bara ett samtal bort, i både med och motgång, är en trygghet som är guld värd. Ni vet vilka ni är ❤️🙏

Endast ett par timmar kvar och jag önskar er alla ett gott slut på 2023 och en fin start på 2024. Var rädda om er och kom ihåg – det finns bara en som just du. Och du är viktig!

Jag vill även passa på att tacka er alla underbara läsare för att ni läser och även kommenterar och det gör mig varm i hela kroppen. Så ett stort tack för att ni har hängt med det här året och har jag tur kanske ni hänger med även under 2024.

Skål och all kärlek ❤️