Författare: lifeofingela

Fick för en tid sen stänga ner på jobbet för att akut åka till en nära anhörig på annan ort, som behövde assistans efter fall baklänges där ryggraden blivit illa skadad.

Där fick jag tillbringa ett par dagar för att stötta upp med massor av olika saker för att min nära anhöriga skulle få chans till en fungerande fortsatt vardag.

Väl hemma igen pratade jag med HR på jobbet om vad jag skulle ta för frånvaro dessa dagar. HR anvisade mig till försäkringskassan, vilka jag ringde till. Jag frågade om ”vård av anhörig”, men det finns visst inte. Däremot finns ”närståendepenning” blev jag informerad om. Men det får jag bara ta ut om min anhöriga står inför livets slutskede vilket det inte var. Så hos Försäkringskassan finns alltså inget att hämta när man behöver vara hos sin anhöriga ett par dagar när det vardagliga livet för sin anhöriga plötsligt inte fungerar.

Min anhöriga som alltså har jobbat och slitit och betalat skatt i hela sitt yrkesverksamma liv, kan här riskera att inte få någon hjälp alls, utan förväntas att helt klara av allt runtomkring samt sig själv på egen hand. Fast det inte går.

Försäkringskassan hänvisade mig tillbaka till min arbetsgivare som säger att mitt enda val för dessa dagar är att antingen ta semester (om jag har kvar sparade dagar så här i slutet av året), eller helt enkelt ta tjänstledigt utan lön.

Det betyder rent krasst att om min personliga ekonomi står och väger, så behöver jag välja mellan att åka och ta hand om min nära anhöriga – eller kunna betala hyran i slutet av månaden.

Jag ställde den raka frågan till försäkringskassan – fick svaret efter en viss tvekan ”….ja, så är det”.

Låter det rimligt?

Ett besök på Ästad Vingård har stått på min bucketlist ett bra tag. En av Sveriges största vingårdar med ekologiska odlingar, egen vinproduktion, restauranger, Sinnenas Spa och boende. Gårdsförsäljningen hade inte kommit igång ännu.

Vi bokade i december och redan då var det ganska få datum kvar till sommaren 2025. Men vi lyckades hitta några dagar som var lediga, så nu under semestern fick jag uppleva detta. Och det var verkligen en helt otrolig upplevelse.

Jag har aldrig badat i så många olika bastuar och små olika tempererade pooler på så kort tid. Sinnenas Spa erbjuder 8-9 stycken olika bastuar för olika känslor och smak. Både inomhus och utomhus. Tror de har den bastu-tätaste miljön ever.

Åkulla bokskogar

Efter a la carte frukost som inte gick av för hackor så började vi vår vandring i Åkulla bokskogar. Vi hade bestämt oss för en av lederna som ”gick över några kullar”. Det vi inte visste då var att vi tydligen hade bestämt oss för att vandra en av Hallands mest krävande leder som gick över fem olika kullar i rätt så branta stigningar. Det var så oerhört vackert där under bokträden och svetten den rann precis överallt, så när vi var hemma på rummet igen var det rätt ner i vattnet. Utan att passera gå.

Sedan en lunch inne på Spat. Vi hade planerat att inte äta en alltför sen lunch, för vi hade en annan upplevelse bokad till klockan 17.30. Och då ville vi verkligen inte vara för mätta.

All kärlek 🧡

Vi sätter oss på restaurangens uteservering. Nästan mitt på torget. Alla bord är nästintill upptagna med människor i alla åldrar.

Vad som händer i min hjärna under den knappa timmen vi sitter där.

Det sitter ett äldre par precis bredvid oss. De ser en smula väderbitna ut i ansiktet och jag misstänker att de har anlänt med båt. Det visar sig vara rätt. De har just lagt till i gästhamnen med sin segelbåt. De är från Stockholm får jag reda på efter en stund.

Vid bordet till höger om oss sitter en småbarnsfamilj. Jag ser att alla tre har likadana röda armband på sig. Jag tolkar det som om de är boende på den stora resorten i stan. Den lille pojken sitter i sin barnstol och äter pasta för full hals. En hel del faller ner på marken. Det som hamnar på marken lockar tyvärr till sig fåglarna. Jag ser att mamman inte gillar att ha fåglar kring sina fötter och försöker sparka bort dem. Men de kommer bara tillbaka. Till slut blir hon upprörd och förbannad och sparkar lite hårdare vilket gör att hela bordet hoppar till och hennes sambo säger till henne – Men Elin, nu får du sluta. Då kan jag känna hennes skam över att ha blivit tillsagd inför så många och jag vill hjälpa henne sparka bort alla fåglar.

Snett vänster sitter ett ungt par som just har fått in en flaska vitt vin. Hon häller upp till både sin pojkvän och till sig själv. Efter en kvart är han redan inne på sitt tredje glas. Och jag tänker att det där blir ju vackert.

Ett bord bort sitter ett annat äldre par. De har beställt nåt via QR-koden på deras bord. Plötsligt börjar det regna och jag ser hur de kollar runt efter sittplats under parasoll. De hittar vad de söker efter och byter bord. Då ser jag hur en servitör kommer med två drinkar mot deras förra bord. Men de sitter ju inte kvar där. Han letar efter drinkarnas ägare och jag känner att jag kan hjälpa till, jag vet ju var de sitter. Jag tittar på dem och vill säga att ”era drinkar är klara nu”. Men jag inser ju att det kanske verkar lite märkligt. Så jag låter bli. Till slut hamnar drinkarna där de ska. Vilken tur och jag kan andas ut.

Till höger sitter två par med varsin hund. Hundarna ligger så fint på marken utan att göra något väsen av sig. De slickar i sig lite vattnen emellanåt ut sina skålar medan husse och matte sippar drinkar.

Allt detta registreras alltså helt ofrivilligt i min hjärna under den här korta stunden samtidigt som jag försöker hålla igång ett samtal med min man som sitter mitt emot mig.

Jag gör min man uppmärksam på detta ( han vet redan, men vill liksom säga det igen ) och säger att det faktiskt är jäkligt jobbigt att min hjärna jobbar på det här sättet. Skapligt energidränage. Just då ser jag en regnjacka som faller ner från en stol ner på marken. Ska jag säga till att hans jacka har ramlat ner? Men nej, nu får det vara bra. En servitör ser samma och plockar upp den till killen.

Min utmaning är att se, men inte reagera eller agera. Jag har absolut inget med allt detta att göra. Jag vet det. Det tar ju bara sån oerhörd energi från mig.

Men hur ominstallerar man sin hjärna?

All kärlek 🧡 Även till mig själv 🧡

Lördagen den 5 juli 2025 sitter jag i bilen på väg mot Gamleby återvinningscentral, när jag sätter på stjärtvärmaren på högsta värmen. Utanför blåser det nästan storm och vi passar på att åka mellan regnskurarna.

I bilen har jag massor av saker vi just har rensat från stugan. Hela bilen är full. Textilier såsom gamla dukar och lakan och påslakan som vi fick på köpet när vi köpte stugan, har nu fått lämna sin plats i lådorna. De har legat fint fram tills nu. Otroligt ändå. Typ aldrig använda av oss. Nu är det dags. Gammalt snöre till vattenskid/ringåkningen ligger där också. Gjort sitt. Kläder, såna som är tagna till stugan ”för de har liksom gjort sitt där hemma”, de ligger också där bak. Blomkrukor. Gammalt, trasigt rottingbord.

Två solstolar finns i bilen också. Inköpta i Tallinn för 14 år sen, till vår trädgård där. Den ena av dem satts sönder nu på midsommarafton och den andra fick sig en flygtur nu under någon blåsig dag och landade tokigt, så även den gick sönder. Båda ligger nu i bilen och trängs med allt det andra.

Igår pratade jag med min äldste sons gudmor, som är gudmor till fler vackra barn. Hennes 20- åriga guddotter satt på sin cykel på väg hem till sin mamma och pappa i början på den här veckan. De skulle åka till landet tillsammans. På vägen hem till sina föräldrar blev hon och cykeln påkörd av en lastbil i en korsning. Mitt på Södermalm i Stockholm. Hennes liv gick inte att rädda. En ung kvinna med hela sitt liv framför sig. Många känslor. Den unga kvinnan kände jag inte. Men hennes gudmor är bland mina finaste vänner. Sen länge. Sen vi arbetade på en skola i Täby kyrkby tillsammans och vi båda var i början av våra liv. Mina tankar finns hos både min älskade vän och hennes guddotters familj.

Väl på återvinningen är vi nästan helt själva. Och jag har hunnit bli riktigt varm och go i röven. Vi går där bland containerna och slänger våra grejer. Upptäcker en stor, slemmig snigel på en av de svarta sopsäckarna som ligger i skuffen. ”Skuffen”, ett ord jag fått med mig från min barndom. Bryr mig inte om snigeln. Låter den vara. Efter ett tag är bilen nu äntligen tom. Förutom massor av jord i skuffen efter att en av säckarna har läckt. Den med snigeln. Var hamnade den förresten? Kanske i containern med plast. När jag slängde den tomma sopsäcken.

Vi åker hemåt. Mellanlandar på ICA i Gamleby. Nu märker vi att turistsäsongen har börjat ordentligt. Fransmän och tyskar trängs bland hyllorna, och de försöker förstå vad det är de handlar. Minns plötsligt hur det var för oss när vi var nyinflyttade i Tallinn. Och vi skulle lära oss hur det funkade där. När man inte förstår vad det står på hyllorna.

Helavstämning blir det. Tur vi har scannat allt som vi ska. Turisterna står i den andra kön, som bara blir längre och längre. Vi blippar vårt kvitto och kliver ut genom grinden.

Ute blåser det fortfarande. När ska det sluta blåsa? Sätter mig i bilen. Åker hemåt, men utan stjärtvärme den här gången. Livet pågår. Fast det på annat håll helt har stannat.

All kärlek 🧡 Framförallt till den unga kvinnans mamma, pappa, storebror och min Tesse 🧡

Ja ni. Det är en smula tufft att vara människa emellanåt. Och ibland är man inte mer än en människa heller.

Men en dag kommer man till insikt om att nu är det dags. Och genom den insikten viljan att börja läka sig själv.

Att på riktigt våga ta reda på varför man är som man är, är riktigt jobbigt. Det är jobbigt för att när man väl har börjat sitt inre läkande, så vet man att livet aldrig mer kommer att bli som det en gång varit.

Att våga ta ansvar för sig och sitt eget bagage, äga sina egna känslor, våga stå för dem och våga vara i dem. Våga be om ursäkt när det nån gång har blivit tokigt, ta ansvar för sitt eget för att kunna ge trygghet åt både sig själv och de runt omkring. Det är en livslång process som nog aldrig kommer att ta slut.

En livslång process om man är villig att lära om sig själv och samtidigt som man gör det även få förståelse för andra.

Oläkta sår som fortfarande gör ont, men som både själ och hjärta behöver bearbeta och hantera för att må bättre är tuffa grejer. Men ibland livsnödvändigt för att ens kunna gå vidare.

Triggers och trauman. Starka känslor och reaktioner. Konsekvenser oavsett.

För den ovane att plötsligt sätta gränser för vad som är ok eller inte, är ett oerhört stort steg med en rädsla för hur mottagaren tar emot det. Bra eller dåligt, beroende på om mottagaren har gjort sitt emotionella inre jobb eller inte. Gå i försvar eller känna trygghet. Konsekvenser oavsett.

Våga.

All kärlek 🧡

Vara bland vänner kan nog vara bland det bästa och finaste som finns.

En plats bland vänner där man känner sig fullständigt trygg. Där det känns varmt och avslappnande. Inga muskler behöver spännas och där magen känner sig lugn.

En plats där man aldrig känner sig dömd oavsett vad man säger. Har sagt eller har gjort. En plats där man känner sig sedd, förstådd och bekräftad. Där man känner sig respekterad, bara för den man är. Med allt som är jag.

En plats bland vänner där nyfikenheten på varandra är ömsesidig och genuin och där man ställer frågor för att man vill och där man faktiskt aktivt lyssnar intresserat på svaret.

En plats där man inget hellre vill, än att värmen och kärleken flödar fritt och ingen tvek om att finnas där för varandra.

Jag känner att fördelen med att bli äldre är att förstå var jag hör hemma och vad som är viktigt att lägga min otroligt dyrbara energi på.

Älskade vänner, ni vet vilka ni är – jag vill att ni ska veta att ni är kärlek och helt livsviktiga för mig!

🧡

Ta ansvar för sitt eget läkande.

En del människor bryr sig inte om sina triggers och undrar absolut inte över sina egna beteenden. De lever efter devisen – jag är som jag är, ta mig som jag är, för sån är jag.

Ibland kan jag känna avund för den inställningen. Så enkelt det vore ju. Att inte bry sig ett dugg över hur man själv påverkar andra. Och sig själv. Bara kör på. Och över.

Men samtidigt, nej. Jag är faktiskt nyfiken.

Varför har jag blivit den jag är? Vad har egentligen hänt under årens lopp? Hur kan jag hjälpa mig själv?

Oläkta sår. Obearbetade känslor.

Börja med sig själv. En bra start. Se sina egna mönster. Medvetandegöra sig själv. Reflektera. Stanna upp och känna efter. Bra fortsättning.

Otroligt jobbigt att möta den jobbiga och specifika känslan som ligger där under och puttrar. Och så kanske skuld o skam på det, för att man känner som man gör – och så pang, så är man där. Man reagerar. Kanske med ilska. Med tystnad. Med ångest. Med tårar. Man har ingen jäkla aning om hur man ska hantera det som händer. Eller känns.

Och det är då jobbet börjar. Reflektionen. Varför reagerar jag just nu, på det här sättet? Vad betyder det, vad står det för?

Genom att våga känna efter, våga vara i den läskiga och obehagliga känslan, sätta ord på den, så har man kommit en bit på vägen. Börjat ta eget ansvar.

Genom att våga ta de svåra samtalen är också att ta ansvar för sitt eget läkande. Att våga berätta om hur man känner. Tala om sina egna behov som inte har blivit tillgodosedda. Och nej, det är inte ”dina problem”, utan det är just – behov som inte har blivit tillgodosedda.

Genom att våga göra precis detta, ta de tuffa samtalen, tar man även en del risker (även om det i slutändan är det bästa för en själv). För man vet ju aldrig vad eller hur reaktionen blir hos mottagaren. Konsekvensen av sitt eget mod, så att säga. Man kan bara hoppas att den man har vågat ta samtalet med är en känslomässigt mogen person som kan ta emot det man säger på ett tryggt och säkert sätt. Så det blir just en plats där man känner sig säker och trygg.

Är det inte det, utan en person som går i försvar, blir defensiv eller arg….ja, då har man tyvärr lärt sig det. Att det där var absolut ingen trygg och känslomässigt säker plats. Och då får man önska att även den personen nån gång tar sitt egna ansvar och faktiskt gör jobbet med sig själv. Med sina egna oläkta sår.

All kärlek 🧡

Årets sista dag. Ingen särskild dag egentligen. En helt vanlig tisdag. Men ändå en stark känsla på något vis. Chans till avslut. Chans till nya öppningar och kanske andra möjligheter. Samtidigt som man har chans till avslut och nya öppningar precis varje dag. Om man väljer det. Varje dag man öppnar ögonen.

Skulle kunna göra en summering av året som gått. Men det enda som den summeringen ändå skulle landa i när allt kokas ihop, är en hel jäkla massa lärdomar. Upplevelser och möten, känslor och tankar – allt landar i vad jag försöker lära mig av allt det jag går igenom.

Livet är som en enda bergochdalbana med alla sina ups and downs och det gäller att bara försöka hänga med så gott jag kan och försöka ta till mig de lärdomar som livet enträget ger mig. Lära mig och framför allt lägga den energi jag har på det jag kan påverka. Allt annat är fullständigt onödigt.

Vissa lärdomar är lättare att ta till mig och förstå. Andra får jag verkligen öva mer på. Bara genom att ha förståelsen för vad lärdomarna vill lära mig är en sak – men att därifrån gå till handling är en helt annan. Och det är just nu min största utmaning.

Årets sista lunch åt vi uppe på kullen bakom stugan. En liten grill, en smula rökigt, ett par goa korvar, räksallad, en varm filt och vindstilla. En lunch i all sin enkelhet – och jag är så rackans tacksam.

Så tack 2024 för allt du har lärt mig och fortfarande försöker lära mig. Det tar jag med mig in i 2025.

Jag önskar er alla ett gott slut på 2024 och ett fantastiskt härligt 2025 🌟🙏

Så mycket kärlek och åter kärlek 🧡

Gjorde jag mitt bästa? Absolut! I de allra flesta fall. Eller, är det bara ett smidigt sätt att komma undan? Att säga så. För att skydda sig själv – från sig själv. För att man inte vågar, eller vågade, ta ansvar för sina egna känslomässiga reaktioner, pga oläkta sår som man inte har tagit eget ansvar för tidigare. Inte tagit ansvar för att läka och hela. Läka det som är sårigt och varigt där inne i en själv.

Jag är helt övertygad om att oläkta sår finns inom oss alla. På ett eller annat sätt. Trauman från förr som vi har upplevt, smärta och känslomässig försummelse. Frågan är bara vad vi väljer att göra med dem. Vill vi ens erkänna att de existerar? Läskigt kanske. Det krävs mod att titta inåt, att våga se, känna och medvetandegöra sina egna känslomässiga reaktioner.

I mötet med andra människor, i relationer med människor som vi står nära, triggas det emellanåt igång en känslomässig reaktion inom oss, och den reaktionen är en riktigt bra kompass vad gäller att synliggöra det som man själv behöver läka. Sår som vi fortfarande går och bär på.

Att våga ta ansvar för sitt eget känslomönster och sina egna reaktioner är att erkänna sina egna känslor. Att de faktiskt finns där. Kan vara tuffa insikter. Så klart. Men gud så befriande.

Det är först då en förändring kan börja ske. Men det är bara en själv som kan göra jobbet. Någon annan kan aldrig göra det jobbet åt en. För de har egna oläkta sår och känslomönster att ta ansvar för.

All kärlek 🧡

Jag går in på Instagram och scrollar. Flödet rullar förbi och både konton jag följer samt konton jag inte följer visas.

Många handlar om skolstarten efter ett långt sommarlov. Jag läser, jag tittar, jag läser igen. Och jag känner hur hela mitt system börjar att reagera.

På vägen till jobbet ser jag många barn nu gå tillbaka till skolan. Eller så är det första veckorna i livet för dem att gå med sina stora ryggsäckar för en framtid i skolans värld. Jag ser och hör barn som gråter och inte vill bli lämnade. Och jag känner hur hela min kropp reagerar.

Jag har varit där. Jag har varit en av dessa föräldrar. Det är väldigt många år sen jag hade barn i skolan. Framförallt i lågstadiet. Men min kropp reagerar. Fortfarande. Även efter alla dessa år.

En av mina tuffare triggers, helt klart.

Bara att identifiera och bli medveten om sina triggers är ju superviktigt. Annars kan man ju inte göra jobbet inom sig. Just den här triggern har jag jobbat med ett bra tag och vissa skolstarter går lättare. Men då och då kommer reaktionen och jag känner igen känslan i min kropp n

Jag vet hur det känns att behöva köra barnet till skolan för att det inte klarade av att åka buss i början av terminstart i sexårs. Jag vet hur det känns att behöva bända loss barnet som har sina armar krampaktigt runt min midja, för att sen lämna det på en skolgård helt utan vuxna. Jag vet hur det känns att behöva be om att det behöver finnas en vuxen att lämna över mitt lilla barn till. Jag vet hur det känns att få frågan varje morgon ”mamma, lovar du att jag inte spyr i skolan idag?”, av ren och skär ångest.

Jag vet hur det känns att lämna ett ledset barn för att sen komma till jobbet och ringa till skolan och fråga hur det går och få svaret att jag inte ska vara så överbeskyddande.

Jag vet. Och jag känner.

I rest my case. Jag slutar följa dessa konton för ett tag. Och blundar på vägen till jobbet.

All kärlek 🧡