Författare: lifeofingela

Vara bland vänner kan nog vara bland det bästa och finaste som finns.

En plats bland vänner där man känner sig fullständigt trygg. Där det känns varmt och avslappnande. Inga muskler behöver spännas och där magen känner sig lugn.

En plats där man aldrig känner sig dömd oavsett vad man säger. Har sagt eller har gjort. En plats där man känner sig sedd, förstådd och bekräftad. Där man känner sig respekterad, bara för den man är. Med allt som är jag.

En plats bland vänner där nyfikenheten på varandra är ömsesidig och genuin och där man ställer frågor för att man vill och där man faktiskt aktivt lyssnar intresserat på svaret.

En plats där man inget hellre vill, än att värmen och kärleken flödar fritt och ingen tvek om att finnas där för varandra.

Jag känner att fördelen med att bli äldre är att förstå var jag hör hemma och vad som är viktigt att lägga min otroligt dyrbara energi på.

Älskade vänner, ni vet vilka ni är – jag vill att ni ska veta att ni är kärlek och helt livsviktiga för mig!

🧡

Ta ansvar för sitt eget läkande.

En del människor bryr sig inte om sina triggers och undrar absolut inte över sina egna beteenden. De lever efter devisen – jag är som jag är, ta mig som jag är, för sån är jag.

Ibland kan jag känna avund för den inställningen. Så enkelt det vore ju. Att inte bry sig ett dugg över hur man själv påverkar andra. Och sig själv. Bara kör på. Och över.

Men samtidigt, nej. Jag är faktiskt nyfiken.

Varför har jag blivit den jag är? Vad har egentligen hänt under årens lopp? Hur kan jag hjälpa mig själv?

Oläkta sår. Obearbetade känslor.

Börja med sig själv. En bra start. Se sina egna mönster. Medvetandegöra sig själv. Reflektera. Stanna upp och känna efter. Bra fortsättning.

Otroligt jobbigt att möta den jobbiga och specifika känslan som ligger där under och puttrar. Och så kanske skuld o skam på det, för att man känner som man gör – och så pang, så är man där. Man reagerar. Kanske med ilska. Med tystnad. Med ångest. Med tårar. Man har ingen jäkla aning om hur man ska hantera det som händer. Eller känns.

Och det är då jobbet börjar. Reflektionen. Varför reagerar jag just nu, på det här sättet? Vad betyder det, vad står det för?

Genom att våga känna efter, våga vara i den läskiga och obehagliga känslan, sätta ord på den, så har man kommit en bit på vägen. Börjat ta eget ansvar.

Genom att våga ta de svåra samtalen är också att ta ansvar för sitt eget läkande. Att våga berätta om hur man känner. Tala om sina egna behov som inte har blivit tillgodosedda. Och nej, det är inte ”dina problem”, utan det är just – behov som inte har blivit tillgodosedda.

Genom att våga göra precis detta, ta de tuffa samtalen, tar man även en del risker (även om det i slutändan är det bästa för en själv). För man vet ju aldrig vad eller hur reaktionen blir hos mottagaren. Konsekvensen av sitt eget mod, så att säga. Man kan bara hoppas att den man har vågat ta samtalet med är en känslomässigt mogen person som kan ta emot det man säger på ett tryggt och säkert sätt. Så det blir just en plats där man känner sig säker och trygg.

Är det inte det, utan en person som går i försvar, blir defensiv eller arg….ja, då har man tyvärr lärt sig det. Att det där var absolut ingen trygg och känslomässigt säker plats. Och då får man önska att även den personen nån gång tar sitt egna ansvar och faktiskt gör jobbet med sig själv. Med sina egna oläkta sår.

All kärlek 🧡

Årets sista dag. Ingen särskild dag egentligen. En helt vanlig tisdag. Men ändå en stark känsla på något vis. Chans till avslut. Chans till nya öppningar och kanske andra möjligheter. Samtidigt som man har chans till avslut och nya öppningar precis varje dag. Om man väljer det. Varje dag man öppnar ögonen.

Skulle kunna göra en summering av året som gått. Men det enda som den summeringen ändå skulle landa i när allt kokas ihop, är en hel jäkla massa lärdomar. Upplevelser och möten, känslor och tankar – allt landar i vad jag försöker lära mig av allt det jag går igenom.

Livet är som en enda bergochdalbana med alla sina ups and downs och det gäller att bara försöka hänga med så gott jag kan och försöka ta till mig de lärdomar som livet enträget ger mig. Lära mig och framför allt lägga den energi jag har på det jag kan påverka. Allt annat är fullständigt onödigt.

Vissa lärdomar är lättare att ta till mig och förstå. Andra får jag verkligen öva mer på. Bara genom att ha förståelsen för vad lärdomarna vill lära mig är en sak – men att därifrån gå till handling är en helt annan. Och det är just nu min största utmaning.

Årets sista lunch åt vi uppe på kullen bakom stugan. En liten grill, en smula rökigt, ett par goa korvar, räksallad, en varm filt och vindstilla. En lunch i all sin enkelhet – och jag är så rackans tacksam.

Så tack 2024 för allt du har lärt mig och fortfarande försöker lära mig. Det tar jag med mig in i 2025.

Jag önskar er alla ett gott slut på 2024 och ett fantastiskt härligt 2025 🌟🙏

Så mycket kärlek och åter kärlek 🧡

Gjorde jag mitt bästa? Absolut! I de allra flesta fall. Eller, är det bara ett smidigt sätt att komma undan? Att säga så. För att skydda sig själv – från sig själv. För att man inte vågar, eller vågade, ta ansvar för sina egna känslomässiga reaktioner, pga oläkta sår som man inte har tagit eget ansvar för tidigare. Inte tagit ansvar för att läka och hela. Läka det som är sårigt och varigt där inne i en själv.

Jag är helt övertygad om att oläkta sår finns inom oss alla. På ett eller annat sätt. Trauman från förr som vi har upplevt, smärta och känslomässig försummelse. Frågan är bara vad vi väljer att göra med dem. Vill vi ens erkänna att de existerar? Läskigt kanske. Det krävs mod att titta inåt, att våga se, känna och medvetandegöra sina egna känslomässiga reaktioner.

I mötet med andra människor, i relationer med människor som vi står nära, triggas det emellanåt igång en känslomässig reaktion inom oss, och den reaktionen är en riktigt bra kompass vad gäller att synliggöra det som man själv behöver läka. Sår som vi fortfarande går och bär på.

Att våga ta ansvar för sitt eget känslomönster och sina egna reaktioner är att erkänna sina egna känslor. Att de faktiskt finns där. Kan vara tuffa insikter. Så klart. Men gud så befriande.

Det är först då en förändring kan börja ske. Men det är bara en själv som kan göra jobbet. Någon annan kan aldrig göra det jobbet åt en. För de har egna oläkta sår och känslomönster att ta ansvar för.

All kärlek 🧡

Jag går in på Instagram och scrollar. Flödet rullar förbi och både konton jag följer samt konton jag inte följer visas.

Många handlar om skolstarten efter ett långt sommarlov. Jag läser, jag tittar, jag läser igen. Och jag känner hur hela mitt system börjar att reagera.

På vägen till jobbet ser jag många barn nu gå tillbaka till skolan. Eller så är det första veckorna i livet för dem att gå med sina stora ryggsäckar för en framtid i skolans värld. Jag ser och hör barn som gråter och inte vill bli lämnade. Och jag känner hur hela min kropp reagerar.

Jag har varit där. Jag har varit en av dessa föräldrar. Det är väldigt många år sen jag hade barn i skolan. Framförallt i lågstadiet. Men min kropp reagerar. Fortfarande. Även efter alla dessa år.

En av mina tuffare triggers, helt klart.

Bara att identifiera och bli medveten om sina triggers är ju superviktigt. Annars kan man ju inte göra jobbet inom sig. Just den här triggern har jag jobbat med ett bra tag och vissa skolstarter går lättare. Men då och då kommer reaktionen och jag känner igen känslan i min kropp n

Jag vet hur det känns att behöva köra barnet till skolan för att det inte klarade av att åka buss i början av terminstart i sexårs. Jag vet hur det känns att behöva bända loss barnet som har sina armar krampaktigt runt min midja, för att sen lämna det på en skolgård helt utan vuxna. Jag vet hur det känns att behöva be om att det behöver finnas en vuxen att lämna över mitt lilla barn till. Jag vet hur det känns att få frågan varje morgon ”mamma, lovar du att jag inte spyr i skolan idag?”, av ren och skär ångest.

Jag vet hur det känns att lämna ett ledset barn för att sen komma till jobbet och ringa till skolan och fråga hur det går och få svaret att jag inte ska vara så överbeskyddande.

Jag vet. Och jag känner.

I rest my case. Jag slutar följa dessa konton för ett tag. Och blundar på vägen till jobbet.

All kärlek 🧡

Vid 15 följde min egen mamma med till mitt livs första gynundersökning. Väl där nästan strösslade gynekologen ut med p-piller. Typ kunde jag välja och vraka vilken sort eller vilket märke jag än ville ha. Inga problem. Och absolut inga konstigheter.

Jag åt nog dessa piller i cirka 10 år. Utan skrupler. Ingen sa något om att detta kunde användas under en viss tidsperiod. Utan det var bara att käka på. Jag slutade när vi bestämde oss för att bli föräldrar.

Mellan graviditeterna började jag med p-piller igen. Fick riktigt jobbiga biverkningar. Mest deppig och nedstämd. Riktigt jobbigt. Kände absolut inte igen mig själv och kunde av mig själv härleda detta till mitt användande av p-piller. Det var absolut ingen läkare som gav mig förståelse för detta. Jag slutade knapra. Mådde så mycket bättre.

Med den kunskap jag har idag misstänker jag att det var gestagenet som jag mådde så dåligt av. Den syntetiska varianten av progesteron. Då föreslog gyn att jag skulle sätta in en hormonspiral istället. Va? Men även den innehåller ju gestagen. Sjukvården nästan återigen fullkomligt slängde ut olika hormonpreparat åt mig. Jag avstod.

Idag, med den erfarenheten och kunskapen jag har idag efter att ha läst på en hel del, kan jag inte låta bli att fundera över hur många kvinnor det är som använder sig av preventivmedel med gestagen (syntetiskt progesteron) samtidigt som de behöver äta antidepressiva mediciner. Vad är vad här? Och sjukvården nämner ingenting.

Nu när jag är över 50, det finns inga aktiva äggblåsor kvar. En sorg nånstans inom mig att min kropp har gjort sitt. Kroppen tillverkar inte längre varken progesteron eller östrogen. Med alla miljoners biverkningar som kroppen och knoppen får med det underskottet.

Nu när jag själv ber om hormoner hos läkarna så känns det nästan helt omöjligt. Framförallt har jag fått kriga oerhört för att få bioidentiskt progesteron. Nästan stört omöjligt.

Vad är det som gör att det är så mycket svårare nu? Varför strösslade sjukvården ut hormoner när jag var liten? Då, när jag var en ung kvinna behövde jag dem inte, jag ville bara inte bli med barn.

Idag behöver jag dem. Min kropp skriker efter dem. Varför måste jag kriga för hormoner nu, när jag vet att kroppen går på underskott? Jag mår så oerhört mycket bättre med dem, än utan. Och för mitt framtida jag så behöver jag verkligen dessa.

Med dem sover jag så oerhört mycket bättre. (Det var absolut det jobbigaste. Att inte kunna sova). Led och muskelvärk har försvunnit. (Har haft fruktansvärt ont i axlar och armbågar, vilket också självklart bidrog till att nätterna blev så svåra). Världen har blivit bra mycket klarare och mer färggrann och livet känns inte lika grått och trist.

Istället erbjuder läkarvården en spruta med kortison i en värkande axel till exempel. Samt ber oss knapra smärtstillande. Antidepressiva piller blir för många kvinnor ett alternativ när medelålderslivet börjar kännas knackigt. Och sömnmedel skrivs gärna ut. Sjukskrivningar anmäls på löpande band. Summa summarum ber läkarvården oss kvinnor att stoppa i oss så myvket annat. Men inte hormoner.

Svårt att förstå.

Säger absolut inte att hormoner är lösningen på allt. Självklart behöver man se över sitt eget dagliga liv och försöka se vad man kan förändra för att må bättre. Att tex prioritera sömn och återhämtning, stressreducera vardagen, prioritera protein i sin dagliga kost, att styrketräna, ta hand om sig själv så gott man kan och vara en smula rädd om sig är väldigt bra saker att ta tag i först. Klimakteriet hits hard. Det kommer aldrig att bli som förr.

Att bara ”nöja sig”, stå ut ”för det är så här det är att vara kvinna i den här åldern” köper jag inte över huvud taget. Inte när det finns hjälp att få. Läs på och ta reda på vad som kan hjälpa just dig.

Många kvinnor upplever mycket stress i vår ålder i olika former. Man ska tex rodda barn som flyttar hemifrån, ta hand om föräldrar som blir äldre, ta hand om sina relationer, sköta jobb som aldrig förr. Samtidigt som klimakteriet slår till med full kraft. Att då kunna hålla balansen mellan stresshormonet kortisol och det lugnande samt ångestdämpande hormonet progesteron blir således superviktigt för att minimera stressrelaterade sjukdomar i kroppen.

Hur i hela världen är det ens möjligt att hålla den balansen när kroppen inte längre tillverkar dessa ångestdämpande hormoner och läkarvården inte vill skriva ut dessa, fast de har full möjlighet att göra det? De gör det till kvinnor som genomgår ivf.

Vad blir konsekvenserna för den enskilda kvinnan? Och i slutändan samhället?

Jag kan inte förstå.

Ni som har orkat läsa hela vägen hit – finaste elogen till er! Stort tack! Vi behöver verkligen hjälpas åt här. Skickar med en fråga – Hur kan vi tillsammans minska stigmat angående klimakteriet?

All kärlek 🧡

I söndags satte vi oss i bilen för att åka från sommarstugan ner till Asarum. Min brorsdotter som tillika är mitt gudbarn, skulle konfirmeras.

Halv sju började vår roadtrip genom de småländska skogarna för att vara på plats i tid ett par timmar senare. Min man kör en hel del mil i jobbet, och när vi satt där i bilen så kom vi fram till att han har kört cirka 36 varv runt jorden de senaste 24 åren! Och så har han ju även kört omkring på mig och killarna också under de här åren. Haha! Hur är det ens möjligt? 36 jäkla varv runt jorden! Då kan ni lite snabbt räkna ut hur många mil per år han åker runt på de svenska och norska vägarna.

Väl framme i Asarum blev det en riktigt fin stund i kyrkan med pirriga och förväntansfulla ungdomar. Stolt faster och gudmor.

Idag tisdag, har vi ökat ytterligare på makens varv runt jorden genom att vi tog oss till för oss, nya tassemarker att utforska.

Det blev en förmiddagsfika på bryggan i Blankaholms gästhamn. Även en titt i en riktigt mysig, liten och gammal handelsbod.

Sen satte vi på GPS’en och hamnade långt ute i skärgården nånstans som hette Östra Skälö. Där blev det en smarrig lunch på restaurangen precis bredvid havet. Älskar såna här utflykter. Ut och iväg. Små grusvägar och ingen aning om var man är. Och så dyker det upp härliga smultronställen lite överallt. Badväskan var självklart packad men den kom tyvärr inte till användning denna dag. Heller.

Och så hamnade vi till slut ute i blåbärsskogen. Eller om det var kantarellskogen. Svårt att veta. Det var bara att välja. Jag valde blåbär. Maken kantarell. Det var vi och myggen. Kvällsmaten fixad av moder jord och bären till frukostyoghurten kalla och krispiga tills i morgonbitti.

All kärlek 🧡

Stor dag för vår yngste son i fredags. Stor dag även för oss som föräldrar. Efter tre års studier i Jönköping, varav en termin i Paris, är han nu äntligen klar och tog i fredags sin välförtjänta kandidatexamen.

Självklart var vi på plats och fick uppleva hela den högtidliga ceremonin på Jönköping konsert och kongress tillsammans med många, många anhöriga från när och fjärran.

Herregud så himla vackert!

Mina ögon började vattenfyllas redan när första klassen kom upp på scenen. Och det var inte ens vår sons klass. Då kan ni tänka er hur det kändes när han och hans vänner gick in. Oj, så fint det var allting. Gåshud.

Tänk att den här lille killen skulle stå här 24 år senare ❤️

Stort grattis till dig, älskade Calle! Jag är så stolt över dig. Du imponerar och inspirerar.

Framtiden är din!

All kärlek 🧡

Idag har jag blivit fotad av en äldre kvinna när jag slängde ris på ristippen. Hon stod där med sin hund när vi kom med vårt släp.

Precis när jag stod i begrepp att börja slänga vårt ris så tog hon upp telefonen och började fota. Jag konfronterade henne och sa att jag inte alls vill att hon tar foto på mig och så undrade jag samtidigt varför hon ens tog fotot på mig.

Då kom hon fram och började vispa frenetiskt bland vårt skräp som låg under riset på släpet och attackerade hårt om att vi skulle väl inte kasta det där skräpet här på tippen???? Va?? För det har hon minsann sett, sett folk göra!!

Jag informerade henne om att då är inte vi folk, utan vi hade tänkt åka med det till Malmen.

Jag bad henne sedan att radera fotot, men hon malde återigen på om att hon minsann sett folk slänga skräp här och att hon anmäler alla! Alla som gör det!!

Ja, men nu har inte vi gjort det och vi hade inte tänkt att göra det heller.

Jag bad henne återigen att radera bilden/bilderna men hon bara fortsatte hävda att hon minsann har sett folk slänga skräpet på ristippen. Och det är förbjudet. Titta bara här runt hörnet!!

Lite mera ordväxling, sen så sa hon till slut att hon hade raderat bilden. Men vad vet jag. Jag bad aldrig att kolla hennes telefon.

Det kändes självklart inte roligt att bli anklagad, men det mest obehagliga var att bli fotad av en okänd människa som stod snett bakom min rygg, med målet och syftet att bli anmäld för nåt som inte ens hade hänt. Och som inte ens över huvud taget skulle hända.

Bara för att hon minsann har sett folk göra på detta sätt.

Jag vet att ristippen är en känslig historia och idag har jag lärt mig att det finns personer som tar ett högst personligt ansvar att den sköts på ett i deras syn, korrekt sätt.

All kärlek 🧡

Jaha. Tiden går. Medelålders. Hitta sig själv? Den gamla klyschan. Ni vet, kvinnan som liksom inte bara är mamman. Var är hon? Vem är hon? Jag tänkte lite naivt att det kunde ju inte vara så svårt, det var ju bara att försöka hitta tillbaka till mitt gamla jag. Till den jag var för …..jättelänge sen.

Men så har jag insett, att den kvinnan finns ju inte ens längre. Så vad är det för mening? Henne kan jag ju leta efter hur länge som helst om jag vill, men det är ju fullständigt onödigt, för den kvinnan som var jag för nästan 30 år sedan finns inte kvar. Hur mycket jag än försöker hitta den kvinnan, så kommer det aldrig gå. Och skulle jag ens vilja det?

27 år har gjort sitt så att säga. Och helt ärligt, egentligen kanske jag inte ens vill vara mitt gamla jag faktiskt. Jag gillar mitt mer mognare jag. Jag gillar mitt mer tryggare jag.

En helt annan version av mig själv helt enkelt.

Jag gillar att livet har gett mig erfarenheter, smällar och visdom. Jag gillar att jag hela tiden strävar efter att lära mig mer, av allt som händer och av alla jag möter, både i det som är skönt, enkelt och roligt, men även i svåra och tuffa perioder och situationer.

För 27 år sedan skulle jag inte ha klappat mig själv så ofta på axeln och säga att jag dög som jag var. Även om jag önskade det.

Men det gör jag idag! Idag klappar jag mig själv på axeln helt utan att skämmas och jag tittar mig själv i ögonen varje morgon och säger – tjena tjejen, du duger precis som du är!

Och det vill jag verkligen skicka med, att det gör sannerligen du också! Kom ihåg det! Du duger alldeles precis som du är!

All kärlek 🧡