Tack tandläkaren ändå

För ungefär sisådär 38 år sedan. Kan inte ens förstå att det är såååå länge sen. 38!! Nästan 40. Ja jösses.

Då var jag en helt vanlig tjej. Med de funderingar och oroskänslor som vilken blivande tonåring som helst hade eller har. Duger jag som jag är?

Och som med precis alla flickor, nån gång däromkring, så började kroppen att ändra sig. Både här och där. Deo blev ett måste. Humöret började svikta. Det hände så väldigt mycket inom mig under den perioden och jag blev informerad om att det var hormonerna som spökade. Ett konstant hormoniellt kaos. Osams med mamma o pappa mest hela tiden. Och jag fick lära mig att ingenting av detta var konstigt. Allt var i sin ordning. ”Det är sånt man ska igenom”. Alltså inga konstigheter. Då skyllde man hela den perioden på just hormonerna.

Åren har gått. Man har kämpat på. I med och motgång. Och just som man har börjat känna sig som den starkaste versionen av sig själv, både själsligt och fysiskt. Liksom trygg i sig själv. Starkare. Tar inte lika mycket skit som förr. Ja men vad händer då?? Jo då tycker kroppen att det är dags att göra en såndär förändring igen. Men va? På riktigt. Jag orkar inte. Jag är inte med på den överenskommelsen faktiskt.

Från att ha känt mig skapligt trygg och stark i mig själv under ett par års tid, har jag nu börjat känna hur ett visst tvivel börjar gräva sig in. Självkänslan sjunker som en Sten och funderingar kring vad jag både har hört och vad jag egentligen har sagt infinner sig emellanåt. Eller ganska ofta faktiskt. Vad sa jag nu? Vad sa hen? Alltså, minnet? Sover som en jäkla kratta och humöret sviktar sjukt mycket. Osams med maken mest hela tiden. Närå. Eller jorå. Och återigen kommer känslan – duger jag som jag är?

Skillnaden mot för 40 år sedan, är att nu är det absolut ingen som skyller detta på just hormonerna. Absolut ingen säger att det är hormonerna som spökar. Utan kvinnor i den här situationen får oftast höra att de utmattade, deprimerade eller stressade. De blir sjukskrivna på sin höjd och kanske får sertralin för depression och ångest.

Men absolut ingen säger

Men du – det här är helt normalt. Det är nog bara dina hormoner som spökar just nu. Och vet du – det bästa av allt – det finns hjälp att få!!

För det gör det! Det finns hjälp att få! Men det är tyvärr riktigt bökigt att få den.

Tänk så väldigt många liv som skulle må så oerhört mycket bättre om kunskapen om hormonersättning kunde spridas. Både hos läkare och oss vanlisar. Såå många liv. Inte bara kvinnans. Utan även hennes partners. Tänk den dagen då redan trötta och slitna kvinnor slipper kriga så hårt för det de har rätt till. Tänk den dagen då alla kvinnor slipper kriga för att må så bra som de egentligen kan. Med rätt hjälp.

Och med den här sjunkande självkänslan så blir man ju då så enastående glad och lycklig när man har suttit hos tandläkaren med vidöppen mun en lång stund – och tandläkaren säger med ett leende – Sådärja. Då var vi klara. Bra jobbat!

Så himla skönt att ändå vara bra på nåt!

All kärlek ❤️

Mat och champagne-helg

Vilken helg vi har haft! Får man ha en sån mysig helg under de omständigheterna som råder just nu? Eller är det så att man nu faktiskt kanske behöver det ännu mer? Egentligen. Få vara nära de som är viktiga. Och försöka må så bra man bara kan.

Mat, champagne, sol och kärlek. Mer behöver behöver man sannerligen inte.

En vänskap som började vid 12 års ålder. Och fyrtio (!) år senare står vi här. På till exempel Stockholms senaste skrytbygge, Guldbron.

Men på riktigt – 40 år?? Finns det ens? För att ha varit vänner i 40 år krävs det ju att man är ännu äldre än just 40. Och det känns ju helt obegripligt. Faktiskt heeelt obegripligt.

Några depåstop på vägen hem och efter nästan 20000 steg var det dags för herrarna att inta köket och laga middag. Och de bjussade på så sjukt god mat.

Och ännu mer champagne så klart.

Och som grädden på moset, pricken över i:et så dyker finaste gudbarnet upp, vackraste själen ❤️Herregud så himla mysigt.

Älskar er ❤️

Nyfiken och vill lära

Jag är nyfiken och jag vill utvecklas. Jag vill utvecklas och växa och lära mig att förstå det som sker runt omkring mig. Jag vill försöka förstå det som sker runt omkring mig och jag vill försöka förstå varför jag är som jag är, och varför jag blir som jag blir i vissa situationer.

Jag inser att vi alla uppvisar ett inlärt beteende, beteenden som vi har byggt upp under flera års tid, säkert ända från barndomen. Bland flera inlärda mönster så finns ett beteende som vi oftast använder som ett försvar. Ett försvar som vi tror och hoppas ska skydda oss själva mot fara, skuld eller skam. Eller som ett försök att lägga just skulden o skammen hos nån annan. För att slippa ta ansvaret själv. Och varför man inte vill ta ansvar för sin egen del beror ju på massor av olika saker, men oftast för att man inte vet hur man ska hantera den känslan. För det krävs träning. Massor av träning. För precis som att träna och få resultat på sina biceps, behöver även detta träning. Att först identifiera, och sen omfamna känslan som det innebär att ta ansvar, vare sig det handlar om tex skuld, skam, ilska eller rädslor. Eller att bara våga sätta sina egna gränser.

Och det är just här. När man vågar gå inåt, vågar se sig själv och faktiskt vågar ta steget mot eget ansvar. Det är just här som man börjar växa. Blir medveten. Kanske att man till och med växer så mycket att omgivningen försiktigt börjar kommentera att ”oj vad du har förändrats”. En mognad som ger ringar på vattnet där man enbart har ansvar för sig själv och där andras beteende får stå för dem. Om förändringen inte passar dem.

Lärdomen om att andras beteende inte alltid handlar om just mig är stark. Utan vad de själva kämpar med från sina egna ryggsäckar som de bär på med oläkta sår och trauman. Men som projiceras på den de har framför sig.

Jag försöker dagligen jobba med det här. Jag hamnar i situationer som jag försöker lära mig av varje dag. Framförallt i mötet med andra människor. Under vissa perioder kommer läxorna lite väl generöst och jag hinner knappt landa innan nästa läxa väntar runt hörnet.

Jag är nyfiken och jag är intresserad. Jag vill utvecklas. Jag vill växa och jag vill lära. Jag vägrar stagnera. Jag försöker förstå, förstå och åter förstå så himla mycket att jag ibland vet varken ut eller in.

Jag vill ju såklart också bli förstådd. Både av andra. Men framförallt mest av mig själv.

Förstår ni hur jag menar? 🤷‍♀️

All kärlek ❤️

Mitt barn

Har nu sett de tre delarna av Uppdrag granskning på svtplay om barn med adhd och autism.

Det är en serie som jag rekommenderar alla att se. För att försöka förstå. För att nånstans kunna förstå en ynka liten gnutta om hur det är för en familj där NPF finnes. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det finns de som vill kalla dessa diagnoser för en superkraft. Men nej, den superkraft den eventuellt skulle kunna vara, äts upp av den funktionsnedsättning som det faktiskt innebär. Dessa barn har absolut enorma styrkor. Det ska verkligen ingen ta ifrån dem. Och dessa styrkor ska upp i ljuset. Helt rätt. Dock tar samhällets oförmåga att förstå dessa barn all energi ifrån dem så deras styrkor orkar till slut inte ens se en strimma av det där jäkla ljuset. Hur mycket de än försöker.

För vad de får kämpa! Vad de får kriga! Varje dag i sina liv. Varje minut och varje sekund. De vill inget hellre än att klara det alla andra klarar. Vara självständiga. Klara sig själva. Lyckas. Det finns inte ett endaste barn som vill misslyckas med flit. Jag lovar. Alla barn vill lyckas. Men på sina villkor utifrån sina egna förutsättningar. Med vuxna som vill lyssna och med vuxna som vill förstå.

Jag slängs rakt in i verkligheten.

Mitt barn. Jag är den föräldern som har fått bända loss mitt barns armar från min midja, varje morgon när jag lämnade honom i skolan som sexåring. Och där fanns ingen vuxen som tog emot honom.

Mitt barn. Jag är den föräldern som har fått hämta mitt eget barn från skolan när han legat på toalettgolvet och kippat efter andan i ren ångest. Jag är den föräldern som har fått uppleva hur mitt eget barn vrider sig i en ångestspiral utan slut, och inte kunnat somna på kvällarna för rädsla av att kräkas Pga den ångest som han känner inför det han vet väntar dagen efter. Eller Pga det som han har utsatts för samma dag vad gäller oförmåga av vuxna att hantera situationen. Eller jämnårigas mobbing.

Mitt barn. Jag är en av alla de föräldrar som har sett hur mitt eget barn har gått sönder inifrån av den svenska skolan. Gått sönder bit för bit när omgivning och samhälle inte har förstått. Inte velat se.

Mitt älskade barn. Det är han som har gjort mitt liv och min värld så mycket rikare. Det är han som har varit min lärare, min vägvisare och min guide genom åren. Det är han som genom sin styrka, klokhet och visdom fått mig att förstå att det är precis lika märkligt att jag kan äta mörk mat, som att han inte har kunnat det. Beroende på genom vems ögon man ser.

Jag är en av alla föräldrar som under årens lopp har fått höra att jag är alldeles för överbeskyddande. Att jag borde släppa taget. Att jag ska sluta curla. Han behöver minsann lära sig. För hur ska han annars klara sig? Jag har fått höra att jag är negativ och att jag ser alla problem. Jag har varit den jobbiga mamman som det säkert har pratats om i korridorerna och i personalrummet i skolan på rasterna.

Men om jag inte krigar för mitt barn – vem gör det då?

Då hade han varit ännu mer ensam i världen.

Idag önskar jag så att jag hade stått på hans sida ännu mer!

Man ÄR aldrig fel

Ni vet de där sidorna man har. De där sidorna man inte är särskilt stolt över att man har. Men man vet att de finns där.

Genom åren har man försökt göra jobbet. Det inre jobbet att vilja bli medveten om dem. Det är inget som görs på en kafferast. För de första behöver man ju förstå att de ens finns. Att bara komma dit är en visdom i sig. För det är ju enbart genom att vara medveten som man kan göra förändring. Vill man inte se, eller bli medveten, om sitt eget ansvar, är det väldigt lätt att anse att alla andra är idioter.

Ibland dyker de upp, de små rackarna. Ja asså, inte idioterna. Eller jo, de dyker också upp ibland faktiskt. Men de kan man ju inte göra så mycket åt. Den enda man kan göra något åt, är ju när man själv tenderar att vara åt just det hållet.

Men det är det som är en av de sköna sidorna av att bli äldre, känner jag. Att bli mer och mer medveten om att de finns. Och under årens lopp har jag på något vis ändå börjat acceptera att ok, de finns där. Och de är en bit av mig. Jag gillar inte alla sidor. Absolut inte. En del sidor är oerhört mycket svårare att acceptera. Men de är en del av mig. Och sen är det upp till mig själv hur jag hanterar detta medvetande. Inte så lätt.

Hur mycket man än vill och försöker, så är man inte mer än en människa. Man gör fel ibland. Man säger fel ibland. Självklart. Ingen kan gå igenom livet och bara göra rätt hela tiden.

Men man är aldrig fel. Och det är det som är den stora insikten i det hela.

Man är aldrig fel.

Nu tar jag och alla mina goda sidor och alla mina skuggiga sidor söndagkväll. God natt med er alla!

All kärlek ❤️

Covid x 3

En vecka med covid i huset klarade jag. Men tydligen inte två. Konstigt hade det kanske varit annars iochförsig.

Första veckan i karantän hade jag så mycket energi. Andra veckan också. Så väldigt mycket blev gjort. Om just det är så himla viktigt egentligen. Att få saker ”gjorda”.

När andra veckan började lida mot sitt slut, så kände jag hur energin liksom började krympa. Orken försvann mer och mer. Två veckor i karantän gör något. Det kan jag säga. Så att energi och ork liksom började sina var ju egentligen inte så konstigt. Men det var tydligen inte bara det. På mitt inlämnade test dag 5 i andra veckans karantän, så påvisade det att även jag bar på covid. Sist ut i det här hushållet från när covid gjorde sin entré i början av 2022 i den här familjen. Min smittspårning var iallafall extrem enkel. Informerade maken. That’s it.

Så nu är jag inne på livets tredje karantänvecka. Fullständigt overkligt. Kan knappt tro på att det ens händer.

Tre av familjens medlemmar har därmed avverkat detta virus. Tre stycken på tre veckor. Hela jäkla januari kan vi slänga under trägolvet, och rita ett stort svart kryss över, känns det som. Tre stycken individer med samma virus men med helt olika symptom.

En har haft feber. Två inte. En har haft ont i ländryggen. Två inte. En har haft träningsvärk i låren. Två inte. En har varit sjukt trött. Två inte. Två har haft ont i halsen. En inte. Tre har hostat. En har haft nattsvettningar. Två inte. Två har varit snoriga. En inte. En har haft ont i nacken. Två inte. En har haft svullna lymfkörtlar. Två inte. Två tappade lukt och smak. En inte. En hostar fortfarande. Två inte.

Det jag vet vi har gemensamt alla tre, är att vi alla tre är vaccinerade. Och därmed tror jag att det är därför ingen av oss har blivit allvarligt sjuk. Tack för det vetenskapen.

Jag hann dessutom klämma in min tredje dos här förra veckan, vilket gör att min kropp just nu har lite att jobba med. Både en booster samt en pågående infektion. Kanske därav den sjuka tröttheten. Kämpa kroppen!

Men snart är vi ute på andra sidan! Snart är vi ute på andra sidan och kan lägga både januari och covid bakom oss.

Iallafall för den här gången.

Och jag skickar med massor av kärlek till er alla som just nu kämpar där hemma i era karantäner med både sjukdom och som hushållskontakt. Ni är ganska många. Det är jobbigt och det är tufft. Jag vet. Kanske en oro för nära och kära som sprider sig också. Och det dåliga samvetet som gnager att man sätter sina kolleger på pottan. Skit är vad det är.

Samtidigt som jag skickar med kärlek till de som sliter på arbetsplatserna när kolleger ligger hemma antingen som sjuk. Eller som kanske frisk hushållskontakt. Just nu är läget helt ohållbart, jag vet.

All kärlek ❤️

Ja men då kör vi en vecka till

Jaha, då kör vi en vecka till i karantän. Helt enkelt. Förra veckan var det yngsta sonen som påvisade covid. Både maken och jag testade oss enligt skyddsplikten fem dagar efter sonens prov. I söndags fick vi svar att vi var negativa båda två. Vi släpptes även ut ur karantänen samma dag. Och sonen kunde äntligen åka hem till sig efter en vecka ofrivilligt hemma hos mor och far. Hans julledighet blev en smula längre än vad han hade planerat kan man säga. Jag körde hem honom till Jönköping så han behövde inte ta buss.

Under söndagen började maken känna symptom i halsen som även satt i när han vaknade på måndagen. Bokade ett nytt test samma dag. Fick svar om påvisad covid igårkväll. Ett sk ”hemmatest” hade visat negativt samma dag som han tog ett pcr test. Så de där hemmatesten är nog inte att lita på kan man säga. Men det tjänas nog grova pengar på just dessa.

Makens smittspårning tog ju inga tider iallafall. För han har ju bara varit med mig och yngsta sonen. Och han har informerat oss båda två.

Nu är det alltså en vecka till med karantän. Och ironin i att den som är sjuk kan jobba hemifrån. Medan den som är frisk inte får jobba alls.

Jäkla skit är vad det är!

All kärlek och var rädda om er där ute ❤️

Ett år tog slut – och ett nytt tog vid

Då har det gått en hel vecka in på det nya året – 2022!

En vecka blandat med lite extra allt. Så kan man ändå säga.

Några magiska dygn på Bomans hotel i Trosa över nyår, renoveringskämp i ena sonens lägenhet samt positivt covid resultat som utmynnade i en självklar karantänvecka för oss som ”hushållsnära kontakt” som pricken över det berömda lilla i:et.

Så nu när jag sitter här hemma i karantän går jag igenom alla bilder från vår coola upplevelse i Trosa och boendet på Bomans Hotel. Ett hotel med visionen More is more – Less is a bore. Vilket stämde precis på pricken! Ett hotel med, inte det lilla extra, utan med massor av extra.

Efter incheckning på torsdagseftermiddagen så märkte vi ganska tidigt att vi nog sänkte medelåldern på gästerna med cirka 10 år. Kanske till och med 15. Vilket betydde att alla som var där säkert var trippelvaccinerade. Vilken tur!

Välkommen till Bomans

Incheck och ett bad innan en superb trerätters i matsalen. Jordärtskockssoppan kan ha varit det absolut godaste jag har ätit.

Fredagen, alltså nyårsaftonen, serverades Afternoon 🫖 i deras Ballroom. Börjar bli en smula tjenis med övriga gäster. Säger hej till varandra med ett igenkännande leende. Framför allt med de som var lite yngre. Alltså i vår egen ålder.

Lite strosande i Trosa längs ån. Herregud, så himla mysigt. Marschaller tända i mörkret hela vägen. Sen en fantastisk femrättersmeny innan champagne på tolvslaget.

Tänk att ett helt år hann ta slut medan vi var här. Och ett helt nytt ta över!

Samt har jag nu denna årets första vecka för första gången under hela mitt 50 åriga liv levt under något som kallas för ”skyddsplikt”. Hela situationen känns så oerhört overklig. En i hushållet är sjuk (sonen). Alla som levde i hushållet under tiden som personen insjuknade måste således hållas i karantän, från provtillfället och sex dygn framåt. Sen måste man enligt skyddsplikten utföra ett provtest dag fem in i karantänen. Vilket maken och jag har gjort idag. Vad är det för verklighet vi lever i just nu?

Under den här tiden har vi ändå hunnit skrapa, slipa och måla köksstommar i vår ensamhet. Och nu är hela köket klart!

Jag brukar inte uppmana till saker och ting, eller tala om hur folk ska leva sina egna liv. Men nu – för att skydda andra och er själva från svår sjukdom och i värsta fall död – ta era sprutor. Jag vet inte heller vad det är jag sprutar in i mitt system vad gäller vaccinationerna. Men jag skulle inte veta vad de stoppar i mig om jag skulle hamna på intensiven heller.

All kärlek ❤️

Så före vår tid

När vår yngsta son var ungefär 3-4 år satt han i mitt knä vid köksbordet. Plötsligt både hörde och kände jag att han släppte en riktig go fis.

Snabbt som ögat tog jag min hand bakom ryggen på honom och utbrast: Kolla! Jag tog den! Jag fångade den! Jag har din fis!

Och så tog jag fram min knutna näve och berättade för den något förvånade sonen att den minsann låg där innanför.

Sen hämtade jag en gammal glasburk i skåpet, öppnade locket och släppte fisen rakt ner i burken. Snabbt som attan satte jag på locket igen. Skrev en liten namnlapp på locket och vips hade vi skapat familjens första Fisburk.

Som vi skrattade!

Idag läser jag detta.

https://www.expressen.se/noje/tv-stjarnan-saljer–sina-pruttar-pa-burk/

Hahaha! Jag smäller av!

Undrar hur mycket sonens Fisburk är värd i dagens läge såhär nästan 20 år senare? Tänk om vi har en liten dyrgrip liggandes i skåpet? Kanske skulle kunna få 10000kr för den också? Nån intresserad?

All kärlek 💩

Öppet brev

Öppet brev till föraren i en bil klockan 16.42 idag.

Jag ber om ursäkt. Förlåt.

Vid en avsmalnande del av vägen fick jag sakta ner då bilarna framför mig hade stannat pga mötande buss i motsatt riktning.

Jag hamnade bakom en av bilarna och där var det precis en korsning. Då kom du från höger. Jag såg hur även du stannade. Jag förstod att du skulle svänga höger och således fortsätta i samma riktning som jag.

När bussen hade passerat började bilarna att röra på sig. Så även jag. Och jag missade fullständigt att jag borde ha släppt fram dig. Hade inte en tanke på att det var högerregeln som gällde just där. Även om du hade haft väjningsplikt, så borde jag haft artigheten att släppa fram dig ändå. Bara för att det ”är så man gör”. Men. Det gjorde jag inte.

Tusen tack för att du påtalade detta för mig så väldigt tydligt och gjorde det fullständigt klart för mig genom att tuta så hårt och så länge. Jag hade gjort fel. Jag vet. Jag skulle absolut ha släppt fram dig.

Och för att visa ytterligare hur fel jag hade gjort så satte du även på dina helljus i baken på mig. Först blinkandes. Sedan fast sken. De lät du vara på ända tills du svängde av vägen. Då du avslutade med en liten blinkning till. Ifall jag eventuellt skulle ha missat.

Förlåt. Det var inte meningen.

Hoppas att din tisdagkväll blev en smula lugnare för dig.

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: