Här sitter jag på trappen

En torsdagkväll. Solnedgång.

Sitter här på landet. Och tankarna går. Hade tänkt sitta här på trappen och börja läsa min bok. Egentligen. Men kan inte riktigt koncentrera mig. Läser samma mening om och om igen. Minns inte ens samma mening som jag precis läst. Otroligt frustrerande.

Just nu är det så väldigt svårt att liksom landa. Här och nu. Hjärta och hjärna är inte synkroniserade. Alls. Över huvud taget. Får kämpa. Och det är en smula tufft faktiskt.

Och så är det ju. Livet. Inget konstigt med det.

När jag sitter här på trappen så ser jag plötsligt hur det händer saker hos grannen. Äldste sonen sätter sig i deras Lilla Röd. Både mamma och pappa står bredvid. Hans två småbrorsor står på altanen. Storsonen är på väg hem. Han har nyss tagit körkort vet jag. Han backar ut från deras tomt. Vevar ner rutan. Mamma o pappa står kvar och vinkar. Mamma ger sonen en slängpuss. Och han åker iväg. Mamman o pappan står kvar.

Plötsligt rinner mina tårar. Jösses vad känner här. Det går inte att stoppa. Jag låter tårarna rinna. Så är det. När man ser. Och när man känner så himla mycket. Hela tiden.

All kärlek ❤️

En fin helg i lite bilder

Älgar till frukost, skurat sisådär 150 kvm altan och så puttat i en 500 kilos brygga.

Det tar sin lilla tid att få både ner och upp bryggan. Men det är ändå liiiite roligare att få ner den. Än att ta upp den. För när den väl är nere så känns det som om att säsongen äntligen kan börja.

Där har den legat tryggt under vintern. Isen har inte haft sönder den. För ett par år sedan hittade vi ena delen hos grannen. Då hade snöstorm och högt vatten fått den innersta delen att flyta iväg. Helt otroligt vilka krafter.
Med stora biceps och nuförtiden ganska så mycket rutin så går det ändå ganska skapligt att få ner bryggan i plurret. Tack vare hjälp av sonen.
Skruveliskruv. I det här läget är det väldigt skönt om det inte blåser halvstorm kan man säga, så att bryggdelarna ligger stilla. Det har vi lärt oss den hårda vägen.
Hallelujamoment! Klart för den här sommaren! Nu är vi redo för massor av mys och trevligheter här nere.
Kan riktigt känna hur skönt det är för altanen att bli lite kliad på ryggen.
Ca 150 kvm senare känns det en aning mellan skulderbladen. Jösses sån träningsvärk det kommer bli av detta.
En kaffepaus. Ett måste.
Och så kom det en älg lagom till kaffet. Båda morgnarna. Nerspatserandes från skogen. Bara sådär. Lugn och sansad. Käkade lite.
Från ena smörgåsbordet till det andra i grannarnas trädgårdar. Gick samma runda båda morgnarna.

Och nu är det plötsligt söndagkväll.

All kärlek ❤️

Personlig lockdown

Personlig lockdown. Det var ett uttryck jag aldrig trodde jag skulle behöva lära mig. Framförallt inte att leva under.

Region Östergötland flaggar helrött. Linköpings kommun likaså. From valborgsmässoafton och två veckor framåt vill kommun och regionen att folket ska sätta sig i ”personlig lockdown”. I ett demokratiskt samhälle kan ingen tvinga oss. Men samhället kan komma med restriktioner. Med vädjan. Med en önskan.

Så många frågor. Inte kring själva nedstängningen. Jo kanske det med. Egentligen. Men mest kring hela alltet.

Vad är det som händer? Vad är det som har hänt? Hur kunde det bli så här? Vad är det som har en sådan enorm makt, så hela världen stänger ner?

Var kommer viruset ifrån? Ett labb? En matmarknad? Några tippar på 5G masterna som byggs? Några säger att det är naturens utrensning? Läkemedelsindustrin?

Ekonomier går i botten. Både i näringslivet och personligt. Jobb försvinner. Medan andra har alldeles för mycket.

Familjer splittras. Världen över. Får inte hälsa på varandra. Isolering. Folk avlider i ångestfylld ensamhet och anhöriga kan inget göra. Får inte ens hålla handen. Proppfulla sjukhus med helt slutkörd personal. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?

Familjer bildas där mödrar får föda ensamma. Blivande fäder får vänta hemma. Alla barn som aldrig har sett eller träffat ett annat barn eller andra vuxna innan de börjar förskolan. Mammorna som känner sig snuvade på sin föräldrarledighet. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?

All isolering. All rädsla. All ilska. All sorg. Alla olika åsikter och känslor inför situationen. Respekten inför varandra är nära bristningsgränsen. Depressionerna som kommer som ett brev på posten.

Våldet i nära relationer. Ökar. Trängsel hemma. Missbruket eskalerar. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?

Barn, ungdomar och vuxna där nästan all form av tillhörighet har försvunnit genom inställda träningar, matcher och cuper. Vad händer med alla de här människorna? I grunden? Där kanske just föreningslivet eller möjlighet till träning kanske har varit enda andningshålet tidigare?

Ja jag vet.

Det var inget upplyftande inlägg det här. Jag vet det. Men just nu känns det som om en blöt, kall yllefilt ligger över hela alltet. Jag bara längtar efter dagen då vi tillsammans kan börja lyfta lite på den här tunga filten. Bara lite. Kanske bara i kanten i första taget.

Men tänk! Tänk den dagen då yllefilten får ge vika för ljuset och värmen! Vilken glädje!

Då är det bara att kavla upp ärmarna och ta hand om resterna!

All kärlek ❤️

Är det ens samma människa?

10 år sen sist.

Andra gången i hela mitt liv har jag nu ansökt om ett nytt körkort. Det var dags helt enkelt. Så gammal är jag. Jag minns till och med när jag gjorde det sist. Har det verkligen gått hela 10 år sen den dagen?

Idag hämtade jag ut det nya.

Man undrar ju – är det ens samma människa på bilderna?

Jag skickade den här bilden till brorsan.

Nej det är inte samma – syrran, du är inte samma människa som för 10 år sedan.

Och det ligger så mycket i hans svar. Så rätt han har. Jag är verkligen inte samma människa nu, som då. För vem är det – efter 10 år?

Då var jag 39 år. Hade varit egen företagare i nästan 10 år. Åkt runt med min massagebänk i typ hela Linköping. Varit mamma i 14 och 12 år. Gift i 10 av de åren. Och den 10 mars 2011 kom förfrågan om maken kunde tänka sig att ”ha en tjänst utomlands”.

Vilket vi tog beslut om att kunna tänka oss. Det blev en hel del planering och resor till Tallinn den våren. Vår 10 åriga bröllopsdag i juni tillbringade vi genom att flyga dit och kolla runt på olika alternativ till boende. Som vi åkte runt den dagen. Till slut hittade vi det superbästa alternativet. Vilket också blev vårt liv de närmaste två åren.

En flytt utomlands kräver självklart sitt. När jag tänker tillbaka känns det så overkligt att vi ens gjorde det. Att komma som nyanländ till en ny stad i ett helt nytt land gör något med en familj. Med en människa. Även om man inte flyr från krig och andra hemskheter, så förändras man. Det framkommer sidor som man inte trodde fanns. Varken hos sig själv eller hos sin partner. Och man är helt utlämnade till varandra. Det finns ingen annan. Just där och just då.

Väl i Tallinn hade maken sitt jobb och barnen var i skolan. De hade alla tre att göra på dagarna. Jag var tvungen att aktivt söka mig till sociala situationer för att på något sätt hitta mig en meningsfull tillvaro. Det gick galant! Jag lärde känna så många underbara och fina kvinnor som var i samma situation som jag. Tack alla ni som fanns just där och just då! Alltid i mitt hjärta.

När jag var 42 flyttade vi hem igen. Ena sonen skulle börja gymnasiet. Den andra i åttan. Känsliga åldrar. Med allt vad det innebär. Riktiga krigare båda två. ❤️❤️ Älskar er!

Minns dagen då barnen och jag klev in på Skatteverket och registrerade oss som sk återinvandrare den sommaren. Och vårt liv som svenskar blev som vanligt igen. Men vad är egentligen ”som vanligt”? Vem bestämmer det?

Vardagen tog åter vid. Jobb och skola. Och försök att hitta vår egen plattform som svenskar i en värld och tillvaro som hade fortsatt utan oss under två års tid. Sen. Plötsligt två studenter i familjen. Och så en dag flyttar båda barnen ut. Samtidigt.

Det är klart att jag har förändrats. Självklart. Åren har gått. Och jag med dem. Gått på minor och förhoppningsvis lärt mig en del av dessa. Självreflekterande och insikter. Möten med andra människor lär mig varje dag. Om både mig själv och andra.

Tryggheten som 49 åring slår allt annat. Den trygghet jag känner i mig själv nu, är ingenting mot den trygghet jag trodde jag kände som 39 åring.

Så ja – det är samma människa på båda bilderna. Men nej – samtidigt är det två helt olika kvinnor på båda bilderna.

All kärlek ❤️

Kvinnokroppen – så värd att älskas

Så värd att älskas. Så värd att omfamnas.

Och ändå har det varit en smula knepigt det där.

Från flicka formas man till en ung kvinna med allt vad det innebär. Rundare höfter och bredare bak. Bröst som knoppar och sen växer på sig. Som nybliven tonåring att förhålla sig till all denna förändring. Tufft. Hormoner som var all Over the place mest hela tiden och oron över att inte duga fanns ständigt där.

Så himla tokigt. Så ofantligt onödigt att ha lagt så mycket energi på att klanka ner på mig själv.

Samtidigt som det enda denna kvinnliga unika kropp och knopp gjorde, var att förbereda sig inför framtiden.

Egentligen helt otroligt. Vad kroppen fixar! Vilken grej!

Åren har gått. Graviditeter, förlossningar och amningar har förflutit. Tänk att kroppen har varit med om detta! Att det var det här som det förbereddes för så in i Norden där i tonåren. Såååå mäktigt. Det kan ingen mans lekamen i världen ens komma i närheten av.

Kroppens förändringar har passerat även här. Med råge. Inte bara fysiskt. Utan självklart även mentalt. Blivit bra mycket klokare. Visare. Acceptansen över mig själv. Tryggare. Lugnare. Trevligare mot mig själv.

Och nu kommer plötsligt en helt ny fas i livet. Där kroppen återigen bestämmer sig för att det är dags för ytterligare en förändring. Både fysiskt och mentalt även denna gång. En käftsmäll kan man säga. Utan att överdriva. Kroppen bestämmer. Inte jag. Kroppen bestämmer helt själv. Och hjärnan hänger inte med. Äggblåsor går på sluttampen. Östrogenet sjunker. Hormoner svajar. En kropp som gör ont. Och som sagt en hjärna som gör allt den försmäktar för att över huvud taget försöka förstå vad det är som händer.

Det är bara att försöka göra så gott man kan av situationen. Liksom gilla läget. Framför allt vara snäll. Omfamna kroppen. Älska kroppen. Ge den så mycket kärlek den bara kan härbärgera. För vad den har varit. Och framför allt för vad den är. Just nu. Och just här.

Kroppen – jag älskar dig! Du är ta mig fan bäst!

All kärlek ❤️

2 april – världsautismdagen

Idag firar hela världen autsimdagen. Den infaller varje år den 2 april sen 2008. En dag som uppmärksammas världen runt med intentionen att öka medvetenhet och förståelse för personer med autism. Dagen är också ett tillfälle att visa de unika begåvningar och förmågor som finns hos personer med autism.

Och sanna mina ord. Denna dag behövs sannerligen.

För tänk ynnesten att känna sig förstådd. Tänk … att känna sig sedd för den man är. Tänk … att känna att det är ok att vara precis som man är. Tänk …att vakna upp en morgon och känna att det är ok att faktiskt få vara – bara som jag är. Tänk … att få känna sig viktig och behövd.

Tänk att få dessa grundläggande behov tillgodosedda.

Tänk den dagen då förståelse och kunskap om och för oliktänkande blir en normalitet och alla olika, unika förmågor tas tillvara med empati och en vilja till att faktiskt vilja förstå.

Jag lever i den tron att alla människor gör sitt bästa. Sitt absolut bästa – utifrån sin egen förmåga. Oavsett om man har autism eller inte. Eller om, eller när livet ger oss andra utmaningar på något sätt för oss att hantera. Jag tror verkligen att alla gör sitt bästa.

Jag lever dessutom i den tron, att ju mer medvetenhet, självmedvetenhet och kunskap människor får och har – desto större blir förståelsen ➡️ Och ju mer förståelse för sånt som man inte riktigt känner till, det okända – desto mindre rädsla ➡️ Och ju mindre rädsla – desto mindre fördomar ➡️ Och ju mindre fördomar som får luft och sprids – desto större blir acceptansen.

”Bakom varje beteende finns en känsla. Bakom varje känsla finns ett behov. När vi möter det behovet, snarare än att fokusera på beteendet, kan vi börja hantera orsaken istället för symptomet.”

Det finns alltid ett skäl till varför vi människor är som vi är, varför vi beter oss som vi gör. Vi har alla en ryggsäck som vi bär på, som under åren har blivit fylld med allehanda saker. Även saker som vi inte har kunnat påverka själva har såklart hamnat där. Det kan vi inte göra så mycket åt. Däremot kan vi själva välja vilka av dessa saker som vi packar upp och lär oss någonting av. Om vi är villiga, öppna och mottagliga. Det är aldrig för sent att lära.

En vilja till att ens vilja förstå. Vi kan börja där.

Och därför behövs den här dagen.

Med det här inlägget säger jag Glad Påsk till alla och envar. Vi firar att en som var skapligt oliktänkande spikades upp på korset denna dag för 2021 år sedan. För att sen återuppstå på tredje dagen och vara trodd på av så många flera tusen år senare. Det är inte illa för en kille som tänkte en smula utanför boxen.

All kärlek ❤️

Jo men viss likhet kanske finns

Älskar när vikarien som jag har jobbat med den här veckan fick syn på min skärmbild med ett tre år gammalt foto på – och liksom ba’ ”vad du är lik dina bröder!”

😂😂 Sååååå otroligt roligt! Hahahaha! Hade jag kunnat ge henne en kram hade jag gjort det. Men det fick bli ett enda stort leende istället. Och hon log tillbaka.

Bästa brorsorna ju! Både åt varandra. Och åt mig.

All kärlek ❤️

Gör jobbet

När man vill ha någon form av förändring.

Ett annat resultat än det man ”alltid” annars får.

Man måste göra jobbet. För det finns ingen Quick fix. Eller ett trollspö magiskt som bara attan att vifta med.

☝️

Vill jag ha en förändring i mina relationer till andra människor. Partner, barn, vänner eller arbetskamrater. Kanske även till mig själv. Vilket kanske är viktigast av allt. Det är jag som behöver göra jobbet. Kan vara tufft, jobbigt och väldigt nervöst. Ibland till och med livsnödvändigt. Konsekvenser blir det också. Tämligen omgående. Eller lite krypande. Vilket såklart kan vara läskigt. Och man darrar en smula på både manschettknappen och rösten, svetten lackar och hjärtat bankar. Även det behöver man vara beredd på att på något sätt hantera. Har man en gång hoppat – blir det ringar på vattnet och styrkan i den lilla, lilla vågen kan vara allt man behöver.

Men. Konsekvenser blir det även om jag väljer att leva på som det ”alltid har varit”. Och då får jag självklart vara beredd att kunna hantera även detta. Men det är bara jag själv som kan göra det åt mig. Ingen annan. Mitt eget jävla ansvarsområde.

Säger man ja till Nåt – säger man automatiskt nej till Nåt annat. Och tvärtom. Så enkelt är det. Vare sig man vill eller inte.

Vill jag skaffa mig nya vanor. Då behöver jag göra jobbet. Ingen annan. Inte ge upp. Jag behöver hålla både motivation, mod och viljan uppe, även när jag känner hur motståndets kraft kommer krypande i vad det än må vara. Stort som litet. För så är det. Det som en gång varit ”det normala” är svårt att bli av med. Det tar tid.

Jag gör så gott jag kan med det jag har just här och just nu. Och det räcker.

All kärlek ❤️

En perfekt kombination av förklimakterie, ungar som flyttar och så en pandemi

Barn som flyttar hemifrån. Det är helt klart en prövning för en mamma och en pappa. Och barn som flyttar hemifrån med en månads mellanrum borde nästan vara olagligt. En förälder skulle nämligen behöva en återhämtningsperiod mellan varje flytt. Inte bara för att det ska planeras, förberedas, packas och sen kånkas och flyttas på både barn och saker.

Herregud, hjärtat behöver ju vänja sig en smula också. Och det tar lite tid. Hjärnan är bra mycket snabbare än vad hjärtat är.

Så när hösten har bestått i att källaren har fyllts på med allehanda husgeråd och möbler så blev det plötsligt jäkligt tomt nu i januari när allt liksom bara försvann. Både söner och deras grejer var borta i ett huj.

Samtidigt som allt detta ska bearbetas så är det dags för oss som är kvar här hemma, som nu endast är två, att hitta ett sätt att leva på bara vi. Hitta ett sätt att leva på tu man hand igen. Sist var för 23 år sedan. Och vi är absolut inte samma människor nu, som vi var då.

Dessutom. Att som mamma och just haft barn som lämnat boet, och samtidigt vara en kvinna som kommit in i förklimakteriet med allt vad det innebär. Som till exempel hormoner som bråkar, en kropp som gör ont, humör som sviktar, ett minne som Doris, dålig nattsömn och sen en liten enkel åldersnoja på det.

Vänta lite förresten! Vi lägger till en pandemi också. Ja men det gör vi!

Allt detta tillsammans utgör en perfekt kombination.

Som jag lär mig av denna situation. Både om mig själv. Och andra.

All kärlek ❤️