Uteservering mellan 18.37-19.17

Vi sätter oss på restaurangens uteservering. Nästan mitt på torget. Alla bord är nästintill upptagna med människor i alla åldrar.

Vad som händer i min hjärna under den knappa timmen vi sitter där.

Det sitter ett äldre par precis bredvid oss. De ser en smula väderbitna ut i ansiktet och jag misstänker att de har anlänt med båt. Det visar sig vara rätt. De har just lagt till i gästhamnen med sin segelbåt. De är från Stockholm får jag reda på efter en stund.

Vid bordet till höger om oss sitter en småbarnsfamilj. Jag ser att alla tre har likadana röda armband på sig. Jag tolkar det som om de är boende på den stora resorten i stan. Den lille pojken sitter i sin barnstol och äter pasta för full hals. En hel del faller ner på marken. Det som hamnar på marken lockar tyvärr till sig fåglarna. Jag ser att mamman inte gillar att ha fåglar kring sina fötter och försöker sparka bort dem. Men de kommer bara tillbaka. Till slut blir hon upprörd och förbannad och sparkar lite hårdare vilket gör att hela bordet hoppar till och hennes sambo säger till henne – Men Elin, nu får du sluta. Då kan jag känna hennes skam över att ha blivit tillsagd inför så många och jag vill hjälpa henne sparka bort alla fåglar.

Snett vänster sitter ett ungt par som just har fått in en flaska vitt vin. Hon häller upp till både sin pojkvän och till sig själv. Efter en kvart är han redan inne på sitt tredje glas. Och jag tänker att det där blir ju vackert.

Ett bord bort sitter ett annat äldre par. De har beställt nåt via QR-koden på deras bord. Plötsligt börjar det regna och jag ser hur de kollar runt efter sittplats under parasoll. De hittar vad de söker efter och byter bord. Då ser jag hur en servitör kommer med två drinkar mot deras förra bord. Men de sitter ju inte kvar där. Han letar efter drinkarnas ägare och jag känner att jag kan hjälpa till, jag vet ju var de sitter. Jag tittar på dem och vill säga att ”era drinkar är klara nu”. Men jag inser ju att det kanske verkar lite märkligt. Så jag låter bli. Till slut hamnar drinkarna där de ska. Vilken tur och jag kan andas ut.

Till höger sitter två par med varsin hund. Hundarna ligger så fint på marken utan att göra något väsen av sig. De slickar i sig lite vattnen emellanåt ut sina skålar medan husse och matte sippar drinkar.

Allt detta registreras alltså helt ofrivilligt i min hjärna under den här korta stunden samtidigt som jag försöker hålla igång ett samtal med min man som sitter mitt emot mig.

Jag gör min man uppmärksam på detta ( han vet redan, men vill liksom säga det igen ) och säger att det faktiskt är jäkligt jobbigt att min hjärna jobbar på det här sättet. Skapligt energidränage. Just då ser jag en regnjacka som faller ner från en stol ner på marken. Ska jag säga till att hans jacka har ramlat ner? Men nej, nu får det vara bra. En servitör ser samma och plockar upp den till killen.

Min utmaning är att se, men inte reagera eller agera. Jag har absolut inget med allt detta att göra. Jag vet det. Det tar ju bara sån oerhörd energi från mig.

Men hur ominstallerar man sin hjärna?

All kärlek 🧡 Även till mig själv 🧡