Personlig lockdown

Personlig lockdown. Det var ett uttryck jag aldrig trodde jag skulle behöva lära mig. Framförallt inte att leva under.

Region Östergötland flaggar helrött. Linköpings kommun likaså. From valborgsmässoafton och två veckor framåt vill kommun och regionen att folket ska sätta sig i ”personlig lockdown”. I ett demokratiskt samhälle kan ingen tvinga oss. Men samhället kan komma med restriktioner. Med vädjan. Med en önskan.

Så många frågor. Inte kring själva nedstängningen. Jo kanske det med. Egentligen. Men mest kring hela alltet.

Vad är det som händer? Vad är det som har hänt? Hur kunde det bli så här? Vad är det som har en sådan enorm makt, så hela världen stänger ner?

Var kommer viruset ifrån? Ett labb? En matmarknad? Några tippar på 5G masterna som byggs? Några säger att det är naturens utrensning? Läkemedelsindustrin?

Ekonomier går i botten. Både i näringslivet och personligt. Jobb försvinner. Medan andra har alldeles för mycket.

Familjer splittras. Världen över. Får inte hälsa på varandra. Isolering. Folk avlider i ångestfylld ensamhet och anhöriga kan inget göra. Får inte ens hålla handen. Proppfulla sjukhus med helt slutkörd personal. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?

Familjer bildas där mödrar får föda ensamma. Blivande fäder får vänta hemma. Alla barn som aldrig har sett eller träffat ett annat barn eller andra vuxna innan de börjar förskolan. Mammorna som känner sig snuvade på sin föräldrarledighet. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?

All isolering. All rädsla. All ilska. All sorg. Alla olika åsikter och känslor inför situationen. Respekten inför varandra är nära bristningsgränsen. Depressionerna som kommer som ett brev på posten.

Våldet i nära relationer. Ökar. Trängsel hemma. Missbruket eskalerar. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?

Barn, ungdomar och vuxna där nästan all form av tillhörighet har försvunnit genom inställda träningar, matcher och cuper. Vad händer med alla de här människorna? I grunden? Där kanske just föreningslivet eller möjlighet till träning kanske har varit enda andningshålet tidigare?

Ja jag vet.

Det var inget upplyftande inlägg det här. Jag vet det. Men just nu känns det som om en blöt, kall yllefilt ligger över hela alltet. Jag bara längtar efter dagen då vi tillsammans kan börja lyfta lite på den här tunga filten. Bara lite. Kanske bara i kanten i första taget.

Men tänk! Tänk den dagen då yllefilten får ge vika för ljuset och värmen! Vilken glädje!

Då är det bara att kavla upp ärmarna och ta hand om resterna!

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s