”Du tänker för mycket. Du är så dramatisk jämt. Du är för känslig. Osv osv.”
Det här är meningar som har följt mig genom livet. Genom hela livet tror jag faktiskt. Att jag tänker för mycket. Funderar. Reflekterar.
Nu pratar vi inte så mycket om matematiska problem. Eller på hur det periodiska systemet ser ut. Det hade iochförsig kanske varit önskvärt. Att ha funderat lite kring det där också. Framförallt när jag gick i skolan. Fast nej. Egentligen inte. Då hade det inte varit jag. Jag är ju som jag är. Och det är gott så.
Jag tänker på annat. Framför allt känner jag så himla mycket annat. Och jag ser så himla mycket annat. Jag både ser och känner sånt som många andra inte ens lägger märke till. Ah, det är för att du har en nyfiken liten ådra som pumpar inom dig, kanske nån anser. Nej verkligen inte. Jag bara är sån.
Vi pratar sånt som är Knappt synligt. Vi kanske inte ens känner varandra. Det finns ingenting att ta på. Bara energier som känns. Vad som sägs är sekundärt. Hur situationen får sändaren eller mottagaren att känna sig är det primära. Värme eller kyla? Trygghet eller rädsla? Tillit eller hån? Kärlek eller förminskning?
Jag ser människan. Jag känner människan. Stora som små. I både glädje och sorg. Ibland händer det att svetten rinner längs min rygg när jag känner energin som svallar hos en annan. Eller ser det i nåns ögon. Utan att någon vet. Och det är absolut inte av nyfikenhet. Det bara är så. Inte 24/7. Men väldigt, väldigt ofta.
Jag lovar, jag har genom åren försökt lära mig att stänga av. Att inte känna så himla mycket hela tiden. Att inte se. Försökt att passa in. Inte känna mig annorlunda. För det tar enormt med energi från mig själv. Att se och registrera så himla mycket. Och känna så himla mycket.
Men det är svårt. Jag kan inte hjälpa det. Och då skulle det inte vara jag.
Med åren har jag kommit till insikt. Jag vill se och känna. Jag vill vara en känslig människa. Jag vill vara en människa som känner av energier, som reflekterar och som ser varje möte mellan människor som ett tillfälle att lära mig mer. Både om mig själv och andra. Samtidigt som det är otroligt viktigt att känna skillnaden mellan mina egna energier och andras – som känns hos mig.
Kan det bli för mycket? Säkert, enligt en del. Och bergis även för mig. Men hellre för känslig. Än för okänslig. Min högkänslighet är både min styrka och min utmaning.
Hade jag haft möjligheten att säga några väl valde ord till den lilla flickan, till lilla femåriga ingela, så hade jag sagt medan jag kramade om henne – fortsätt vara du. Känn styrkan i dig själv och tvivla aldrig på dig själv. Våga gå din egen väg.
Ibland behöver jag en paus. Bara vara jag. Bara få känna – och höra tystnaden. Och mig själv.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 