Jag är jag.
Jag är summan av alla människor jag har mött. Summan av alla kramar jag har fått. Hånen jag tagit emot. Rädslan som har stoppat mig, glädjen som lyft mig. Sveken jag fått uppleva, kärleken som värmt och alla andra känslor som jag har gått igenom.
Jag är resultatet av alla situationer som har passerat genom åren, av alla val jag har gjort och alla beslut jag har tagit. Vissa beslut svårare än andra att ta. Vissa lättare. Alla beslut får dock konsekvenser. Alltid. Oavsett. Både för mig själv och för andra. Vare sig jag vill eller inte. Några beslut får livslånga konsekvenser, andra inte. Många beslut ångrar jag innerligt. Andra är jag så stolt över.
När jag mötte min blivande man för snart 24 år sen, minns jag att jag sa ”vad har du för skelett i garderoben? Berätta för mig, jag vill veta, jag är nyfiken – för det är din bakgrund som har gjort dig till den man jag har blivit förälskad i!”
Han berättade nog inte allt, men tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vid liv iallafall, så att säga. Och jag kunde lugnt säga ”jag vet” när någon utomstående hade önskemål om att strö lite salt i de eventuella sår som kanske hade funnits när jag valde att flytta till hans hemstad.
Så är livet.
Den här helgen har projekt bryggupptagning på landet stått på schemat. Det beslutade vi för länge sedan.
Finaste brorsan tog bilen upp från Blekinge för att stötta upp.
Gästhuset klart för incheckning en höstlig fredagkväll.
Totalt vindstilla denna lördagmorgon. Det underlättar ju en smula när vädret är på våran sida.
Sonen den äldre körde två lite ”lätta” marklyft, spände gluteus och hamstrings, och så plötsligt var 500 kg vattentyngd brygga uppe. Fantastiskt!
Vi andra gjorde så gott vi kunde vi med så klart. Men vi petade väl mest om man jämför styrka.
Nu känns det bra jäkla långt till nästa brygglunch. Men herregud, tiden går ju så otroligt fort nuförtiden så det är väl snart dags att lägga i bryggan igen. Brorsan, kommer du då?
Tack så himla mycket för hjälpen, både son och lillebror. Det är verkligen guld värt.
Efter att brygghjälparna hade åkt var och en hem till sitt så sprack himlen upp.
Och oj, så vackert det blev. En stund på trappan. Och såna beslut får också konsekvenser. I det här fallet rent meditativt. Återhämtning. Och någonting annat fick stå åt sidan.
Sen satt vi där ända till solen gick ner. Inte riktigt, men nästan.
All kärlek ❤️❤️
Life of Ingela 