Erkänna att man faktiskt inte har en endaste aning

Hockey VM på tv. Snart börjar matchen mellan Tre Kronor och Finland. Kvartsfinal betyder vinna eller försvinna. Heja Sverige!

Till vänster om mig i soffan sitter en av mina söner. Smygtittar på honom lite då och då. Kan inte låta bli. Blicken bara dras åt hans håll. Tittar på honom och jag kan liksom inte riktigt ta in att han är min unge. Att jag som sitter här i hörnet är hans mamma.

Det är så märkligt. Hur gick det ens till?

Jaja, hur just DET gick till är jag medveten om kan jag meddela. Men jag har ju bara hunnit blinka några gånger och så vips så har de två som nyss låg i magen, förvandlats utan att jag har hängt med till två unga män. Som är både längre och större, klokare och förståndigare än mig själv.

Det var ju banne mig inte länge sen som jag vaknade på nätterna när små nattgosiga barnfötter trippade över golven och kom insmygandes till oss i sovrummet. Och medan jag ammade lillebror tog maken med sig storebror tillbaka till sin säng och bäddade ner sig båda två där. Men så tog det inte många sekunder innan storebror kom trippandes tillbaka in i sovrummet igen, fast utan pappan som då redan hade hunnit somna om och barnet klättrat över hans rygg. Smart av pappan ändå.

Nu för tiden vaknar jag också lite då och då på nätterna av fotsteg på golvet iofs, men då handlar det om stora 44:or som just har kommit hem med nattbussen eller med bilen. Inte så gosiga och framför allt inte på väg in till mig.

Det känns som typ igår som jag hörde de skrika från sina rum mamma, kom! när de vaknade helt kallsvettiga efter tex en mardröm, och jag la mig försiktigt bredvid, smekte över håret, kramade och tröstade.

Det var ju alldeles nyss som jag kände att de litade på allt jag berättade för dem och att de var helt säkra på att det mamma inte visste – var inte ens värt att veta. Att jag hade svaret på allt.

Nu sitter vi här. Och jag förundras över hur rollerna har ändrats genom årens gång. Bytt plats. Undrar när det var de egentligen insåg att mamman inte alls hade koll på allt, när förstod de att mamma inte alls har svar på allt här i världen? Att jag till och med faktiskt kan ha fel.

En insikt som säkert kan vara en smula läskig för ett barn – för vem har svaren när inte mamma eller pappa har det?

Det kan säkert vara en obehaglig insikt även för en mamma och en pappa förresten – att våga erkänna för både sig själv och sina barn att man faktiskt har fel och att man inte har svaret på allt.

All kärlek ❤️