Jag ser hur hon kommer runt hörnet på byggnaden. Hon svänger vänster och börjar promenera över torget. Trots att det är mycket folk i rörelse den här kvällen så möts våra blickar.
Cyklister, mammor med barnvagn, tonåringar och pensionärer går huller om buller. Men vi ser varandra ändå.
Jag ser henne le samtidigt som jag känner hur mina egna mungipor går från öra till öra. Och värmen jag känner i mitt bröst är så fullkomlig.
Vi möts i en lång och hjärtlig kram och vi frågar nästan i munnen på varandra hur den andra mår.
In på en av de nyare restaurangerna. Ta ett bord. Beställa mat. Samtidigt som vi har så mycket att säga. Och lika mycket att lyssna på.
Timmarna går fort. Samtalen tar aldrig slut. Avlöser varandra. Maten äts upp. Efterrätten likaså.
Plötsligt är det dags att bryta upp. Säga hej då. För den här gången. En lika varm och hjärtlig kram.
Vid samma korsning som hon kom, ser jag hur hon försvinner.
Jag går till min bil som står i ett av stans parkeringshus. Sätter mig i förarsätet.
Och tänker hur oändligt rik jag är. Som har henne i mitt liv. Hon som tar sig tiden att vilja vara med mig. Ända sen sommaren 1997. Tacksamheten. Kärleken.
All kärlek 🧡
Life of Ingela 