Månad: juli 2025

Ett besök på Ästad Vingård har stått på min bucketlist ett bra tag. En av Sveriges största vingårdar med ekologiska odlingar, egen vinproduktion, restauranger, Sinnenas Spa och boende. Gårdsförsäljningen hade inte kommit igång ännu.

Vi bokade i december och redan då var det ganska få datum kvar till sommaren 2025. Men vi lyckades hitta några dagar som var lediga, så nu under semestern fick jag uppleva detta. Och det var verkligen en helt otrolig upplevelse.

Jag har aldrig badat i så många olika bastuar och små olika tempererade pooler på så kort tid. Sinnenas Spa erbjuder 8-9 stycken olika bastuar för olika känslor och smak. Både inomhus och utomhus. Tror de har den bastu-tätaste miljön ever.

Åkulla bokskogar

Efter a la carte frukost som inte gick av för hackor så började vi vår vandring i Åkulla bokskogar. Vi hade bestämt oss för en av lederna som ”gick över några kullar”. Det vi inte visste då var att vi tydligen hade bestämt oss för att vandra en av Hallands mest krävande leder som gick över fem olika kullar i rätt så branta stigningar. Det var så oerhört vackert där under bokträden och svetten den rann precis överallt, så när vi var hemma på rummet igen var det rätt ner i vattnet. Utan att passera gå.

Sedan en lunch inne på Spat. Vi hade planerat att inte äta en alltför sen lunch, för vi hade en annan upplevelse bokad till klockan 17.30. Och då ville vi verkligen inte vara för mätta.

All kärlek 🧡

Vi sätter oss på restaurangens uteservering. Nästan mitt på torget. Alla bord är nästintill upptagna med människor i alla åldrar.

Vad som händer i min hjärna under den knappa timmen vi sitter där.

Det sitter ett äldre par precis bredvid oss. De ser en smula väderbitna ut i ansiktet och jag misstänker att de har anlänt med båt. Det visar sig vara rätt. De har just lagt till i gästhamnen med sin segelbåt. De är från Stockholm får jag reda på efter en stund.

Vid bordet till höger om oss sitter en småbarnsfamilj. Jag ser att alla tre har likadana röda armband på sig. Jag tolkar det som om de är boende på den stora resorten i stan. Den lille pojken sitter i sin barnstol och äter pasta för full hals. En hel del faller ner på marken. Det som hamnar på marken lockar tyvärr till sig fåglarna. Jag ser att mamman inte gillar att ha fåglar kring sina fötter och försöker sparka bort dem. Men de kommer bara tillbaka. Till slut blir hon upprörd och förbannad och sparkar lite hårdare vilket gör att hela bordet hoppar till och hennes sambo säger till henne – Men Elin, nu får du sluta. Då kan jag känna hennes skam över att ha blivit tillsagd inför så många och jag vill hjälpa henne sparka bort alla fåglar.

Snett vänster sitter ett ungt par som just har fått in en flaska vitt vin. Hon häller upp till både sin pojkvän och till sig själv. Efter en kvart är han redan inne på sitt tredje glas. Och jag tänker att det där blir ju vackert.

Ett bord bort sitter ett annat äldre par. De har beställt nåt via QR-koden på deras bord. Plötsligt börjar det regna och jag ser hur de kollar runt efter sittplats under parasoll. De hittar vad de söker efter och byter bord. Då ser jag hur en servitör kommer med två drinkar mot deras förra bord. Men de sitter ju inte kvar där. Han letar efter drinkarnas ägare och jag känner att jag kan hjälpa till, jag vet ju var de sitter. Jag tittar på dem och vill säga att ”era drinkar är klara nu”. Men jag inser ju att det kanske verkar lite märkligt. Så jag låter bli. Till slut hamnar drinkarna där de ska. Vilken tur och jag kan andas ut.

Till höger sitter två par med varsin hund. Hundarna ligger så fint på marken utan att göra något väsen av sig. De slickar i sig lite vattnen emellanåt ut sina skålar medan husse och matte sippar drinkar.

Allt detta registreras alltså helt ofrivilligt i min hjärna under den här korta stunden samtidigt som jag försöker hålla igång ett samtal med min man som sitter mitt emot mig.

Jag gör min man uppmärksam på detta ( han vet redan, men vill liksom säga det igen ) och säger att det faktiskt är jäkligt jobbigt att min hjärna jobbar på det här sättet. Skapligt energidränage. Just då ser jag en regnjacka som faller ner från en stol ner på marken. Ska jag säga till att hans jacka har ramlat ner? Men nej, nu får det vara bra. En servitör ser samma och plockar upp den till killen.

Min utmaning är att se, men inte reagera eller agera. Jag har absolut inget med allt detta att göra. Jag vet det. Det tar ju bara sån oerhörd energi från mig.

Men hur ominstallerar man sin hjärna?

All kärlek 🧡 Även till mig själv 🧡

Lördagen den 5 juli 2025 sitter jag i bilen på väg mot Gamleby återvinningscentral, när jag sätter på stjärtvärmaren på högsta värmen. Utanför blåser det nästan storm och vi passar på att åka mellan regnskurarna.

I bilen har jag massor av saker vi just har rensat från stugan. Hela bilen är full. Textilier såsom gamla dukar och lakan och påslakan som vi fick på köpet när vi köpte stugan, har nu fått lämna sin plats i lådorna. De har legat fint fram tills nu. Otroligt ändå. Typ aldrig använda av oss. Nu är det dags. Gammalt snöre till vattenskid/ringåkningen ligger där också. Gjort sitt. Kläder, såna som är tagna till stugan ”för de har liksom gjort sitt där hemma”, de ligger också där bak. Blomkrukor. Gammalt, trasigt rottingbord.

Två solstolar finns i bilen också. Inköpta i Tallinn för 14 år sen, till vår trädgård där. Den ena av dem satts sönder nu på midsommarafton och den andra fick sig en flygtur nu under någon blåsig dag och landade tokigt, så även den gick sönder. Båda ligger nu i bilen och trängs med allt det andra.

Igår pratade jag med min äldste sons gudmor, som är gudmor till fler vackra barn. Hennes 20- åriga guddotter satt på sin cykel på väg hem till sin mamma och pappa i början på den här veckan. De skulle åka till landet tillsammans. På vägen hem till sina föräldrar blev hon och cykeln påkörd av en lastbil i en korsning. Mitt på Södermalm i Stockholm. Hennes liv gick inte att rädda. En ung kvinna med hela sitt liv framför sig. Många känslor. Den unga kvinnan kände jag inte. Men hennes gudmor är bland mina finaste vänner. Sen länge. Sen vi arbetade på en skola i Täby kyrkby tillsammans och vi båda var i början av våra liv. Mina tankar finns hos både min älskade vän och hennes guddotters familj.

Väl på återvinningen är vi nästan helt själva. Och jag har hunnit bli riktigt varm och go i röven. Vi går där bland containerna och slänger våra grejer. Upptäcker en stor, slemmig snigel på en av de svarta sopsäckarna som ligger i skuffen. ”Skuffen”, ett ord jag fått med mig från min barndom. Bryr mig inte om snigeln. Låter den vara. Efter ett tag är bilen nu äntligen tom. Förutom massor av jord i skuffen efter att en av säckarna har läckt. Den med snigeln. Var hamnade den förresten? Kanske i containern med plast. När jag slängde den tomma sopsäcken.

Vi åker hemåt. Mellanlandar på ICA i Gamleby. Nu märker vi att turistsäsongen har börjat ordentligt. Fransmän och tyskar trängs bland hyllorna, och de försöker förstå vad det är de handlar. Minns plötsligt hur det var för oss när vi var nyinflyttade i Tallinn. Och vi skulle lära oss hur det funkade där. När man inte förstår vad det står på hyllorna.

Helavstämning blir det. Tur vi har scannat allt som vi ska. Turisterna står i den andra kön, som bara blir längre och längre. Vi blippar vårt kvitto och kliver ut genom grinden.

Ute blåser det fortfarande. När ska det sluta blåsa? Sätter mig i bilen. Åker hemåt, men utan stjärtvärme den här gången. Livet pågår. Fast det på annat håll helt har stannat.

All kärlek 🧡 Framförallt till den unga kvinnans mamma, pappa, storebror och min Tesse 🧡