Ja ni. Det är en smula tufft att vara människa emellanåt. Och ibland är man inte mer än en människa heller.
Men en dag kommer man till insikt om att nu är det dags. Och genom den insikten viljan att börja läka sig själv.
Att på riktigt våga ta reda på varför man är som man är, är riktigt jobbigt. Det är jobbigt för att när man väl har börjat sitt inre läkande, så vet man att livet aldrig mer kommer att bli som det en gång varit.
Att våga ta ansvar för sig och sitt eget bagage, äga sina egna känslor, våga stå för dem och våga vara i dem. Våga be om ursäkt när det nån gång har blivit tokigt, ta ansvar för sitt eget för att kunna ge trygghet åt både sig själv och de runt omkring. Det är en livslång process som nog aldrig kommer att ta slut.
En livslång process om man är villig att lära om sig själv och samtidigt som man gör det även få förståelse för andra.
Oläkta sår som fortfarande gör ont, men som både själ och hjärta behöver bearbeta och hantera för att må bättre är tuffa grejer. Men ibland livsnödvändigt för att ens kunna gå vidare.
Triggers och trauman. Starka känslor och reaktioner. Konsekvenser oavsett.
För den ovane att plötsligt sätta gränser för vad som är ok eller inte, är ett oerhört stort steg med en rädsla för hur mottagaren tar emot det. Bra eller dåligt, beroende på om mottagaren har gjort sitt emotionella inre jobb eller inte. Gå i försvar eller känna trygghet. Konsekvenser oavsett.
Våga.
All kärlek 🧡
Life of Ingela 