Ta ansvar för sitt eget läkande.
En del människor bryr sig inte om sina triggers och undrar absolut inte över sina egna beteenden. De lever efter devisen – jag är som jag är, ta mig som jag är, för sån är jag.
Ibland kan jag känna avund för den inställningen. Så enkelt det vore ju. Att inte bry sig ett dugg över hur man själv påverkar andra. Och sig själv. Bara kör på. Och över.
Men samtidigt, nej. Jag är faktiskt nyfiken.
Varför har jag blivit den jag är? Vad har egentligen hänt under årens lopp? Hur kan jag hjälpa mig själv?
Oläkta sår. Obearbetade känslor.
Börja med sig själv. En bra start. Se sina egna mönster. Medvetandegöra sig själv. Reflektera. Stanna upp och känna efter. Bra fortsättning.
Otroligt jobbigt att möta den jobbiga och specifika känslan som ligger där under och puttrar. Och så kanske skuld o skam på det, för att man känner som man gör – och så pang, så är man där. Man reagerar. Kanske med ilska. Med tystnad. Med ångest. Med tårar. Man har ingen jäkla aning om hur man ska hantera det som händer. Eller känns.
Och det är då jobbet börjar. Reflektionen. Varför reagerar jag just nu, på det här sättet? Vad betyder det, vad står det för?
Genom att våga känna efter, våga vara i den läskiga och obehagliga känslan, sätta ord på den, så har man kommit en bit på vägen. Börjat ta eget ansvar.
Genom att våga ta de svåra samtalen är också att ta ansvar för sitt eget läkande. Att våga berätta om hur man känner. Tala om sina egna behov som inte har blivit tillgodosedda. Och nej, det är inte ”dina problem”, utan det är just – behov som inte har blivit tillgodosedda.
Genom att våga göra precis detta, ta de tuffa samtalen, tar man även en del risker (även om det i slutändan är det bästa för en själv). För man vet ju aldrig vad eller hur reaktionen blir hos mottagaren. Konsekvensen av sitt eget mod, så att säga. Man kan bara hoppas att den man har vågat ta samtalet med är en känslomässigt mogen person som kan ta emot det man säger på ett tryggt och säkert sätt. Så det blir just en plats där man känner sig säker och trygg.
Är det inte det, utan en person som går i försvar, blir defensiv eller arg….ja, då har man tyvärr lärt sig det. Att det där var absolut ingen trygg och känslomässigt säker plats. Och då får man önska att även den personen nån gång tar sitt egna ansvar och faktiskt gör jobbet med sig själv. Med sina egna oläkta sår.
All kärlek 🧡
Life of Ingela 