Gjorde jag mitt bästa? Absolut! I de allra flesta fall. Eller, är det bara ett smidigt sätt att komma undan? Att säga så. För att skydda sig själv – från sig själv. För att man inte vågar, eller vågade, ta ansvar för sina egna känslomässiga reaktioner, pga oläkta sår som man inte har tagit eget ansvar för tidigare. Inte tagit ansvar för att läka och hela. Läka det som är sårigt och varigt där inne i en själv.
Jag är helt övertygad om att oläkta sår finns inom oss alla. På ett eller annat sätt. Trauman från förr som vi har upplevt, smärta och känslomässig försummelse. Frågan är bara vad vi väljer att göra med dem. Vill vi ens erkänna att de existerar? Läskigt kanske. Det krävs mod att titta inåt, att våga se, känna och medvetandegöra sina egna känslomässiga reaktioner.
I mötet med andra människor, i relationer med människor som vi står nära, triggas det emellanåt igång en känslomässig reaktion inom oss, och den reaktionen är en riktigt bra kompass vad gäller att synliggöra det som man själv behöver läka. Sår som vi fortfarande går och bär på.
Att våga ta ansvar för sitt eget känslomönster och sina egna reaktioner är att erkänna sina egna känslor. Att de faktiskt finns där. Kan vara tuffa insikter. Så klart. Men gud så befriande.
Det är först då en förändring kan börja ske. Men det är bara en själv som kan göra jobbet. Någon annan kan aldrig göra det jobbet åt en. För de har egna oläkta sår och känslomönster att ta ansvar för.
All kärlek 🧡
Life of Ingela 