Jag går in på Instagram och scrollar. Flödet rullar förbi och både konton jag följer samt konton jag inte följer visas.
Många handlar om skolstarten efter ett långt sommarlov. Jag läser, jag tittar, jag läser igen. Och jag känner hur hela mitt system börjar att reagera.
På vägen till jobbet ser jag många barn nu gå tillbaka till skolan. Eller så är det första veckorna i livet för dem att gå med sina stora ryggsäckar för en framtid i skolans värld. Jag ser och hör barn som gråter och inte vill bli lämnade. Och jag känner hur hela min kropp reagerar.
Jag har varit där. Jag har varit en av dessa föräldrar. Det är väldigt många år sen jag hade barn i skolan. Framförallt i lågstadiet. Men min kropp reagerar. Fortfarande. Även efter alla dessa år.
En av mina tuffare triggers, helt klart.
Bara att identifiera och bli medveten om sina triggers är ju superviktigt. Annars kan man ju inte göra jobbet inom sig. Just den här triggern har jag jobbat med ett bra tag och vissa skolstarter går lättare. Men då och då kommer reaktionen och jag känner igen känslan i min kropp n
Jag vet hur det känns att behöva köra barnet till skolan för att det inte klarade av att åka buss i början av terminstart i sexårs. Jag vet hur det känns att behöva bända loss barnet som har sina armar krampaktigt runt min midja, för att sen lämna det på en skolgård helt utan vuxna. Jag vet hur det känns att behöva be om att det behöver finnas en vuxen att lämna över mitt lilla barn till. Jag vet hur det känns att få frågan varje morgon ”mamma, lovar du att jag inte spyr i skolan idag?”, av ren och skär ångest.
Jag vet hur det känns att lämna ett ledset barn för att sen komma till jobbet och ringa till skolan och fråga hur det går och få svaret att jag inte ska vara så överbeskyddande.
Jag vet. Och jag känner.
I rest my case. Jag slutar följa dessa konton för ett tag. Och blundar på vägen till jobbet.
All kärlek 🧡
Life of Ingela 