Vid 15 följde min egen mamma med till mitt livs första gynundersökning. Väl där nästan strösslade gynekologen ut med p-piller. Typ kunde jag välja och vraka vilken sort eller vilket märke jag än ville ha. Inga problem. Och absolut inga konstigheter.
Jag åt nog dessa piller i cirka 10 år. Utan skrupler. Ingen sa något om att detta kunde användas under en viss tidsperiod. Utan det var bara att käka på. Jag slutade när vi bestämde oss för att bli föräldrar.
Mellan graviditeterna började jag med p-piller igen. Fick riktigt jobbiga biverkningar. Mest deppig och nedstämd. Riktigt jobbigt. Kände absolut inte igen mig själv och kunde av mig själv härleda detta till mitt användande av p-piller. Det var absolut ingen läkare som gav mig förståelse för detta. Jag slutade knapra. Mådde så mycket bättre.
Med den kunskap jag har idag misstänker jag att det var gestagenet som jag mådde så dåligt av. Den syntetiska varianten av progesteron. Då föreslog gyn att jag skulle sätta in en hormonspiral istället. Va? Men även den innehåller ju gestagen. Sjukvården nästan återigen fullkomligt slängde ut olika hormonpreparat åt mig. Jag avstod.
Idag, med den erfarenheten och kunskapen jag har idag efter att ha läst på en hel del, kan jag inte låta bli att fundera över hur många kvinnor det är som använder sig av preventivmedel med gestagen (syntetiskt progesteron) samtidigt som de behöver äta antidepressiva mediciner. Vad är vad här? Och sjukvården nämner ingenting.
Nu när jag är över 50, det finns inga aktiva äggblåsor kvar. En sorg nånstans inom mig att min kropp har gjort sitt. Kroppen tillverkar inte längre varken progesteron eller östrogen. Med alla miljoners biverkningar som kroppen och knoppen får med det underskottet.
Nu när jag själv ber om hormoner hos läkarna så känns det nästan helt omöjligt. Framförallt har jag fått kriga oerhört för att få bioidentiskt progesteron. Nästan stört omöjligt.
Vad är det som gör att det är så mycket svårare nu? Varför strösslade sjukvården ut hormoner när jag var liten? Då, när jag var en ung kvinna behövde jag dem inte, jag ville bara inte bli med barn.
Idag behöver jag dem. Min kropp skriker efter dem. Varför måste jag kriga för hormoner nu, när jag vet att kroppen går på underskott? Jag mår så oerhört mycket bättre med dem, än utan. Och för mitt framtida jag så behöver jag verkligen dessa.
Med dem sover jag så oerhört mycket bättre. (Det var absolut det jobbigaste. Att inte kunna sova). Led och muskelvärk har försvunnit. (Har haft fruktansvärt ont i axlar och armbågar, vilket också självklart bidrog till att nätterna blev så svåra). Världen har blivit bra mycket klarare och mer färggrann och livet känns inte lika grått och trist.
Istället erbjuder läkarvården en spruta med kortison i en värkande axel till exempel. Samt ber oss knapra smärtstillande. Antidepressiva piller blir för många kvinnor ett alternativ när medelålderslivet börjar kännas knackigt. Och sömnmedel skrivs gärna ut. Sjukskrivningar anmäls på löpande band. Summa summarum ber läkarvården oss kvinnor att stoppa i oss så myvket annat. Men inte hormoner.
Svårt att förstå.
Säger absolut inte att hormoner är lösningen på allt. Självklart behöver man se över sitt eget dagliga liv och försöka se vad man kan förändra för att må bättre. Att tex prioritera sömn och återhämtning, stressreducera vardagen, prioritera protein i sin dagliga kost, att styrketräna, ta hand om sig själv så gott man kan och vara en smula rädd om sig är väldigt bra saker att ta tag i först. Klimakteriet hits hard. Det kommer aldrig att bli som förr.
Att bara ”nöja sig”, stå ut ”för det är så här det är att vara kvinna i den här åldern” köper jag inte över huvud taget. Inte när det finns hjälp att få. Läs på och ta reda på vad som kan hjälpa just dig.
Många kvinnor upplever mycket stress i vår ålder i olika former. Man ska tex rodda barn som flyttar hemifrån, ta hand om föräldrar som blir äldre, ta hand om sina relationer, sköta jobb som aldrig förr. Samtidigt som klimakteriet slår till med full kraft. Att då kunna hålla balansen mellan stresshormonet kortisol och det lugnande samt ångestdämpande hormonet progesteron blir således superviktigt för att minimera stressrelaterade sjukdomar i kroppen.
Hur i hela världen är det ens möjligt att hålla den balansen när kroppen inte längre tillverkar dessa ångestdämpande hormoner och läkarvården inte vill skriva ut dessa, fast de har full möjlighet att göra det? De gör det till kvinnor som genomgår ivf.
Vad blir konsekvenserna för den enskilda kvinnan? Och i slutändan samhället?
Jag kan inte förstå.
Ni som har orkat läsa hela vägen hit – finaste elogen till er! Stort tack! Vi behöver verkligen hjälpas åt här. Skickar med en fråga – Hur kan vi tillsammans minska stigmat angående klimakteriet?
All kärlek 🧡
Life of Ingela 