Jaha. Tiden går. Medelålders. Hitta sig själv? Den gamla klyschan. Ni vet, kvinnan som liksom inte bara är mamman. Var är hon? Vem är hon? Jag tänkte lite naivt att det kunde ju inte vara så svårt, det var ju bara att försöka hitta tillbaka till mitt gamla jag. Till den jag var för …..jättelänge sen.
Men så har jag insett, att den kvinnan finns ju inte ens längre. Så vad är det för mening? Henne kan jag ju leta efter hur länge som helst om jag vill, men det är ju fullständigt onödigt, för den kvinnan som var jag för nästan 30 år sedan finns inte kvar. Hur mycket jag än försöker hitta den kvinnan, så kommer det aldrig gå. Och skulle jag ens vilja det?
27 år har gjort sitt så att säga. Och helt ärligt, egentligen kanske jag inte ens vill vara mitt gamla jag faktiskt. Jag gillar mitt mer mognare jag. Jag gillar mitt mer tryggare jag.
En helt annan version av mig själv helt enkelt.
Jag gillar att livet har gett mig erfarenheter, smällar och visdom. Jag gillar att jag hela tiden strävar efter att lära mig mer, av allt som händer och av alla jag möter, både i det som är skönt, enkelt och roligt, men även i svåra och tuffa perioder och situationer.
För 27 år sedan skulle jag inte ha klappat mig själv så ofta på axeln och säga att jag dög som jag var. Även om jag önskade det.
Men det gör jag idag! Idag klappar jag mig själv på axeln helt utan att skämmas och jag tittar mig själv i ögonen varje morgon och säger – tjena tjejen, du duger precis som du är!
Och det vill jag verkligen skicka med, att det gör sannerligen du också! Kom ihåg det! Du duger alldeles precis som du är!
All kärlek 🧡
Life of Ingela 