Just nu läser och lyssnar jag på böcker som utspelar sig i Stockholm för cirka 100 år sedan. Framför allt kring Gamla Stan och Söder. Oerhört intressant!
Huvudkaraktärerna är kvinnor och jag fascineras så väldigt över hur deras liv och tillvaro såg ut på den tiden, i ”staden mellan broarna”. Hur hårt kvinnorna fick slita, bara för att få leva. För att få leva ett liv där deras egna viljor och egna åsikter var något som någon lyssnade på. Och i ”någon” så menar jag ju självklart männen. För att lyssna på en kvinnas egna åsikter gjorde inte en man. Enligt vissa män ( absolut inte alla män ), så fick kvinnor inte ens anstränga sig och framför allt då inte anstränga hjärnan med att läsa och såna dumheter, för då gick allt blod just till hjärnan och lämnade tydligen livmodern utan cirkulation. Vilket gjorde att livmodern förtvinade. Jösses. Man kan ju inte låta bli att undra om det här ens har hänt. Eller bara är en skröna.
En kvinna blev inte myndig förrän hon fyllde 25. Och gifte hon sig blev hennes make hennes förmyndare. En gift kvinna blev inte myndig förrän år 1921, då hon äntligen räknades som en enskild individ och fick rösta.
Eftersom jag har personliga kopplingar till både Gamla stan och Söder så blir jag ännu mer nyfiken och fascinerad över hur kvinnorna levde sina liv bland de smutsiga, slingrande gränderna i staden mellan broarna.
För cirka 100 år sedan levde min mormors mor, Gunhild, i en fastighet som ligger med Västerlånggatan åt ena hållet och med Prästgatan åt det andra. Mitt i det som vi idag kallar smeten av Gamla stan. Där levde hon sitt liv och hade alltså sin vardag strax bredvid Stortorget där alla gränder tar sin början, för att sen slingra sig neråt vattnet. Där spatserade hon dagligen i den decimetertjocka leran som blandades med både djur och människospillning och som sakta rann nerför rakt ut i vattnet. Detta gjorde att hennes långa klänningar som hon säkert bar blev alldeles smutsiga i sina nederkanter. För att inte tala om hur hennes skor såg ut.
I helgen var jag där. Ungefär 100 år efter att mormors mor bodde där, så tog jag i samma port som hon har tagit i. Vandrade där hon har vandrat. En svindlande känsla faktiskt. Fyra generationer kvinnor senare stod jag på exakt samma ställe som hon. Men i en helt annan tid.
Och så fick jag bara häromdagen reda på att för cirka 100 år sedan levde även min farfars far, John, här på samma plats. I samma gränder. Här levde han också sin vardag och han hade en egen antikaffär på Kindstugatan. Alltså – endast tre minuters gångväg från min mormors mors port!
Hur är det ens möjligt, känner jag? Hur kan världen ens vara så liten?
Tänk att Gunhild och John har vandrat dessa gränder upp och ner nästan exakt samtidigt. Tänk om de nån gång har hälsat på varandra? Tänk om Gunhild nån gång var inne i hans affär? Iallafall gick förbi. Tänk om han nån gång har sålt något till henne? Eller tänk om han nån gång har plockat upp hennes handske som hon kanske råkat tappa?
Tänk att de levde sina liv parallellt med varandra, utan att ha en endaste aning om att deras respektive barnbarn en gång skulle träffas, fast 100 mil norrut. Och sen att deras gemensamma barnbarnsbarn en gång skulle sitta i en villa utanför Linköping. Och dessutom skriva om dem hundra år senare. I en liten, liten blogg.
Ja, jösses.
Tacksamheten för alla er modiga och starka kvinnor som har gått före. Ni var fantastiska kvinnor som visade att ingenting är omöjligt. Nu är det upp till vår generation och visa vägen för de som kommer efter oss!
Ett särskilt tack till kvinnorna i min egen familj. Min mormor som till exempel struntade i alla konstitutioner och drog från Stockholm, ända dit hennes själ kallade henne. 120 mil norrut. Och min mamma som även hon vågade leva sitt eget liv och som drog 120 mil söderut. Inte så pjåkigt.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 