Grabbarna flyttade. Med en månads mellanrum. Källaren fylldes med massor av attiraljer inför deras största dag i deras dåvarande liv. Att flytta hemifrån. I källaren hade de samlat dubbelt av allt kan man säga. Uppsättningar till två kök, två vardagsrum, två sovrum och till två toaletter trängdes där nere.
Och sen, inom loppet av en väldigt intensiv flyttmånad var allt borta. Tomt. Det ekade när jag gick nerför trappan. Och i hallen var alla skor borta.
Tystnaden. Tomheten.
Hela deras liv fram tills dess var ju egentligen en enda lång förberedelse för just den dagen.
Men mitt i all den förberedelsen för dem hade jag missat att förbereda mig själv.
Jag minns hur jag jag började ”ta en runda”. Och bara gick in i grabbarnas rum ibland. I början var det nog varje dag. Minns att jag bara satt där och bara kände in deras närvaro. Jag satt där och föreställde mig vad de gjorde just exakt där och då. I deras nya liv. Vad sysslade de med. Vad gjorde de? Hur mådde de? Föreställde mig dem, hemma hos dem. Samtidigt som jag mindes deras första tand. Som de tappade typ igår.
Hemma blev det tyst. Oerhört tyst. Två vuxna människor hade flyttat ut. Jag hade nånstans intalat mig att de skulle flytta en i taget. Så jag skulle få en inkörningsperiod. Men tji fick jag. De drog samtidigt. Så klart att det kändes.
Jag har burit mina vackra killar inuti mig, jag har känt deras hjärtan inuti mig. Och plötsligt hade navelsträngen klippts av så infernaliskt hårt.
En enastående stolt mamma med två barn som blivit vuxna på ett litet kick och som hade lämnat boet. Precis som det skulle vara.
Under de här åren som gått sedan deras första flytt, har det redan hunnits med en hel del flyttar. För de båda. Trots det går jag fortfarande in i deras rum här hemma. Tittar fortfarande in till dem när jag går förbi och in i tvättstugan.
Och mitt i all den här jäkla omställningen….ja då passade kroppen på att slänga mig rakt in i klimakteriet också. Med hela den bergochdalbanan i både knopp och kropp som det innebär tillsammans med alla möjliga och omöjliga symtom. Där sömnsvårigheter, ont i muskler och leder, hjärndimma och nedstämdhet har varit det absolut tuffaste för mig. Men med bland annat kunskap, medvetenhet, försök till acceptans och förståelse för min egen situation – att jag faktiskt ÄR i klimakteriet, försök till så mycket stressreducering som möjligt, styrketräning och inte minst förståelse för hur viktig återhämtningen är så är jag på god väg.
Det har tagit tid. Det har tagit dagar. Veckor. Månader. År. Jag är inte i hamn ännu.
Tänker att det är ju nu jag har min prime. Egentligen. Oceaner av tid. Jag har bara mig själv att tänka på. Och så maken såklart.
Jag är på gång!
All kärlek ❤️
Life of Ingela 