Asså, det här med att vilja förstå. Så länge jag minns har jag ”försökt förstå” så himla mycket hela tiden.
JaJa, nu menar jag absolut inte Pythagoras sats eller andra matematiska formler. Sånt har gått mig fullständigt förbi. Vilket var otroligt frustrerande under skoltiden. Det hade jag gärna haft en smula mer förståelse för. Men det var totalt omöjligt.
Min förståelse har istället legat för helt andra saker. Vilket jag har förstått senare. Nu förstår jag att jag förstod och har förstått så mycket annat. Min förståelse har legat och ligger fortfarande helt utanför sånt som man fick betyg i. Otroligt synd när allt kommer omkring.
Min förståelse har istället hela tiden funnits i mitt hjärta. Har nog alltid gjort. Och inte bara där. Utan i hela mitt system.
Jag har haft så jäkla fullt upp med att alltid vilja att försöka förstå alla andra att jag ibland glömmer bort att förstå mig själv. Ens starkaste sidor, när de blir för mycket, kan verkligen ibland bli ens största svagheter.
Och grejen är, att för mig är och har det aldrig varit det minsta konstigt. För jag vill verkligen förstå. Det kommer på något sätt helt naturligt för mig. Jag vill förstå människan. Jag är nyfiken. Vad finns liksom där bakom? Vad står människans beteende och agerande för? Arv och miljö, erfarenheter, olika sorters känslor och rädslor ligger verkligen där inne och gottar sig. Och det viktigaste av allt – det finns inget rätt eller fel. Precis som för mig. Jag är resultatet av alla beslut jag har tagit under mina 51 år här på jorden. Med konsekvenserna av det såklart. Och jag försöker att förstå.
För konsekvenser blir det. Vare sig man tror det eller inte. För säger man ja å ena sidan – så säger man ju automatiskt nej till den andra sidan. Enkelt. Den ekvationen förstår till och med jag. Går jag åt vänster – ja då missar jag högersidan. Simple as that.
Men jag blir trött. Ofantligt trött emellanåt.
Förstår ni hur jag menar?
All kärlek ❤️
Life of Ingela 