Så här illa får det inte vara

Jag googlade Linköpings bästa gynekolog. Och hamnade på en privat mottagning i Stocksund, Djursholm. 🤷‍♀️

Vi är en modern kvinnoklinik som är specialister på kvinnohälsa. Vi erbjuder vård i form av allmänmedicin, gynekologi, hormonersättning och även kostrådgivning, stresshantering och samtalsterapi.

Ingen billig historia visade det sig när jag gick in på deras hemsida. Ett besök hos dem kostar en hel del. Men de verkar veta vad de gör, med alla team samlade på ett och samma ställe. Under ett och samma tak.

Precis sådan hjälp som många kvinnor skulle behöva.

Jag håller som sagt på att försöka ta reda på vad det är som händer i min kropp. Jag märker ju att mycket är i gungning och att mycket står i förändring. Jag förstår att jag inte kan hindra naturens gång och jag förstår att jag inte blir yngre och yngre. Så enkelt är det ju. Jag förstår också att det är totalt onödigt att lägga energi på sånt jag inte kan påverka. Bara att acceptera.

Men. Jag förstår även att det finns vissa saker jag själv kan påverka, där jag faktiskt kan lägga en del av min dyrbara energi på. Och det är bland annat genom att söka kunskap. Söka kunskap på olika sätt och därigenom få en ökad förståelse för vad det är som sker. Och genom det försöka skaffa mig en så bra livskvalitet som det bara är möjligt. För det känns oerhört viktigt för mig.

Jag vill självklart även träffa en påläst och kunnig gynekolog som kan ge mig ännu mer kött på benen och som kan lotsa mig vidare i djungeln av olika ibland diffusa men ibland starka symptom, hormonersättningar, kostrådgivning, stresshantering, samtalsterapi och andra möjligheter.

Så jag ringde självklart upp kvinnokliniken här i stan. Låter ju ändå rimligt. Ringde varje dag och fick alltid samma automatsvar nu är telefonkön fylld för dagen. Försök igen nästa helgfria vardag.

Men hallå! Jag tröttnade och ringde då upp Kvinnohälsan istället. Där visade det sig att man bara hjälper kvinnor som vill bli gravida, är gravida eller är aktuell för cellprov. Jag delade med mig om mitt ärende och då berättade de snällt för mig att det enda jag kan göra är att kontakta vårdcentralen. Men Kvinnokliniken då, frågade jag. Varför svarar inte de? Nej, dit kommer man inte om man inte har remiss från sin läkare på vårdcentralen. Och det är inte säkert att läkaren skriver nån remiss heller poängterade barnmorskan, för läkaren på vårdcentralen ska göra en egen bedömning om mina besvär är tillräckliga för en remiss dit först.

Så. En läkare på min vårdcentral ska alltså avgöra om mina besvär är så jobbiga för mig att han, i mitt fall en medelålders han, bedömer om jag är värd att skickas vidare till Kvinnokliniken. Eller inte. Men ni hör ju!

För ett år sedan träffade jag denna läkare i samband med en del funderingar jag hade då. Det var precis när jag hade börjat nosa på det här ämnet. Men han hittade ingenting och alla prover såg ”oförskämt bra ut”. Jaha, sa jag och gick hem. Med samma symptom i både knopp och kropp. Utan varken hjälp eller förståelse. Men med orden ”du är för ung för att vara i klimakteriet”.

Nu, ett år senare, söker jag alltså hjälp hos honom igen. Och hoppas att jag med en enormt mycket större kunskapsbank i bagaget kan få honom på andra tankar.

Jag har även kontaktat den enda (!) Specialistgynekologen här i stan. Men hon är så fullbokad att hon inte ens tar emot nya patienter på ett bra tag.

Vad är det här för Nåt?

Var finns hjälpen? Var finns hjälpen för oss kvinnor som har nått puberteten igen? Fast från andra hållet. Var finns hjälpen för oss kvinnor i medelåldern vad gäller frågor om hormonersättning, allmänmedicin, gynekologi, kostrådgivning, samtalsterapi och stresshantering? Allt som tillhör förklimakteriet och klimakteriet. Vi är visst en totalt bortglömd och bortprioriterad grupp människor.

Det ska inte spela någon roll var i landet man bor. I storstan eller ute på landet. Det ska inte spela nån roll hur mycket pengar man har. Alla kvinnor har rätt till samma vård. Alla kvinnor har rätt att få den hjälp de så väl behöver i den värld av förändring som det innebär när risken finns att man upplever sig själv som en total främling i sitt eget liv.

Vart ska vi kvinnor ta vägen? Vart ska vi vända oss? Eller är det meningen att vi bara helt sonika ska sätta oss ner. Vara tysta. Inte göra något väsen av oss. Lida i tysthet. Visa utåt att vi är nöjda och belåtna med vår situation. Inte låtsas om. Fast hela världen är i gungning.

Jaja, jag är ju kvinna. Och då är det så här det blir. Jag ska vara glad att jag ändå har blivit så här gammal att jag får uppleva det här.

Jag blir på riktigt – riktigt förbannad. Så här illa får det bara inte vara!

All kärlek till oss kvinnor ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: