Helt otroligt! Vi gjorde det verkligen! Jag gjorde det verkligen! Den sÄg man absolut inte komma för precis ett Är sedan.
Och det var sÄ hÀr det började. För den som Àr lite nyfiken pÄ hur en tanke plötsligt blev till handling.
I januari förra Äret stod jag pÄ skidor första gÄngen pÄ ca 40 Är. Sist jag hade stÄtt pÄ ett par lagg var med pappa i skogarna i TÀby Kyrkby i typ 8 Ärs Äldern. Nu gÀllde en nÀtt slinga pÄ ungefÀr 1 km konstsnö uppe pÄ Vreta Klosters golfbana.
NÀr jag tog mig an den dÄ för mig vÀldiga nerförsbacken i bakgrunden pÄ bilden ovan, satte jag mig för sÀkerhetsskull pÄ rumpan halvvÀgs ner dÄ jag sÄg andra framför mig alldeles för nÀra. Gubevars vad snabbt jag tyckte det gick.
Men det gick bÀttre och bÀttre. Jag var uppe pÄ banan rÀtt mÄnga gÄnger under januari och februari. Fick liksom blodad tand ÀndÄ.
Maken laddade under den hĂ€r tiden för Ăppet SpĂ„r det Ă„ret. Han mĂ„ste ha laddat vĂ€ldigt bra för de nio milen mellan sĂ€len och Mora drog han av pĂ„ 6 timmar och 24 minuter. Det gick sĂ„ jĂ€kla fort att hans servicekvinna knappt hann med att Ă„ka bil mellan kontrollerna.
Snacket om Vasaloppet var pĂ„ sĂ„ sĂ€tt igĂ„ng kan man sĂ€ga. Ska du inte hĂ€nga pĂ„ nĂ€sta Ă„r? Du och jag – tillsammans!! Men nej! Aldrig i livet att jag skidar i nio mil, svarade jag tvĂ€rsĂ€kert. Det Ă€r ju helt sjukt!
Plötsligt hörde jag mig sjĂ€lv sĂ€ga – vi kanske kan köra Halvvasan istĂ€llet? Maken hade anmĂ€lt oss innan jag hann blinka.
Vi skulle göra den hÀr resan tillsammans. SÄ himla roligt. Eller ja, helt Àrligt. SkrÀckblandad förtjusning. Vad i hela friden hade jag gett mig in pÄ? Med kanske sammanlagt 3 mil pÄ skidor i kroppen.
TrÀningen skulle sÄledes börja. BÄde tillsammans och enskilt. Ibland hade jag Àven sÀllskap av Àldste sonen.
Och sÄ en del styrka pÄ gymmet sÄ klart.
Plötsligt blev det enligt kalendern vinter. Som vi hade vĂ€ntat pĂ„ den. Ăntligen skulle jag fĂ„ börja anvĂ€nda mina nyinköpta Atomic Redster. Tjoho! Men snön kom ju för sjutton aldrig. What so Ever!
SÄ vi bestÀmde oss för att jaga snön istÀllet. Vi Äkte helt enkelt pÄ trÀningslÀger dÀr vi trodde att snön fanns. Mora. Men inte dÀr heller fanns nÄn snö. SÄ vi fick dra vÄr kos till Orsa Grönklitt.
Skönt att fÄ se hans framsida efter att i 210 minuter bara ha fÄtt sett baksidan.
Tack för den hĂ€r upplevelsen â€ïž Vi gjorde det tillsammans!
Och ett stort, stort tack till alla som har peppat oss ( lÀs mig ) under vÀgens gÄng. Det har betytt oerhört mycket och jag Àr sÄ tacksam över att ni finns.
All kĂ€rlek â€ïž
Ps. 
Life of Ingela 