PMS. Djävulens påfund. 

Det måste vara det. Djäveulens gåva till mänskligheten. 

Kroppen svullnar. Det känns som om jag har gått upp fem kilo på en vecka. Samtidigt som hela systemet bara skriker efter choklad och feta såser. Absolut inga kläder passar längre. 

Ingenting känns roligt. Jag tror varje gång det händer att jag är på väg in i nån jäkla depression. Men så kommer jag på. Aha. Den tiden i månaden. En vecka varje månad. År ut och år in. Det är så himla, himla tydligt. Från ena dagen till den andra. Alltså tre månader på ett år. 

Vardagliga saker såsom att gå och handla är urjobbigt. Struntar fullständigt i vad vi ska äta till middag. Eller lunch. Bara det är feta såser. Och choklad. 

Gråtig. Kan typ börja gråta åt absolut ingenting. Nerstämd. Inget tålamod what so ever. Trött. 

Att vara den enda kvinnan i familjen kan ju i såna här fall vara en smula skönt. Eftersom då är jag den enda som familjen får lida av. För jag känner mig verkligen som stans största pain in the ass. Ingen rolig mamma. Ingen rolig fru. Rädd att maken vill ta ut skilsmässa varje månad. 

För att slippa behöva ta hänsyn, bita ihop hela jäkla tiden, eller påvisa en yta som inte är sann så skulle jag en sån här vecka bara vilja fly ut i skogen. Slippa utsätta andra. Vara ensam. Stortjuta så ögonen nästan ramlar ur sina hålor. Dra en gammal, men dock skön, filt över hela mig. Kolla filmer, pimpla vin och sen komma tillbaka som den jag vill vara. 
Eller så är det så. Att de runt omkring mig i min absoluta närhet får lära sig. Får försöka att förstå. Att det är så här det är. Och de gör sitt allra, allra bästa. Jag vet det. Det är inte dem jag blir arg eller ledsen på egentligen. Det är nåt annat. Nåt som jag själv inte kan styra över. Eller jo, jag försöker allt styra över det. Men just det kostar på. Ett otroligt energitapp för att orka låtsas som om ingenting. 

Det kanske skulle vara det som är det negativa med att vara ensam kvinna i hushållet. Att det kanske kan upplevas en aning svårare att faktiskt förstå för de övriga. Eller så ser de det som en livslärdom. Att lära sig förstå hur livet ser ut. 


Shoppa är ju alltid bra när man inte känner sig helt hundra. Att försöka trösta sig själv på nåt sätt. Här har jag gått så väldigt utanför min komfortzon. Inte bara svart. När man vågar ta ut svängarna sådär alldeles otroligt. Känns bra. 

Och att bli av med lite, eller faktiskt ganska mycket, ilska och grejer, genom stt välta tunga däck sa min son skulle vara bra. Då får jag skrika och låta kroppen ta i ut av bara den. Eftersom jag sällan kommer till gymmet, får väl sjutton gymmet komma till mig. Tack älskade unge för att du fick med mig ut häromdagen. Vilket känns i hela kroppen idag. 


Men nu sitter jag här. I uterummet. Hör smattret av regndropparna falla ner på taket. Kaffet är klart som maken satte på innan han gick ut för att jobba med motorsågen och ett nerfällt träd. 

Jag sitter kvar här jag. 

Och jag vill att ni ska veta att jag älskar er alla tre varje sekund, i varje andetag jag tar. 

All kärlek! 

2 reaktioner till “PMS. Djävulens påfund. ”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: